Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.
Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren.
Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.
En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper.
Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel.
Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer.
Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig.
Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...
Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...
Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas.
Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar