Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.
Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.
Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.
Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?
Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer. Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. .
För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta!
