De sju timmarna i paradiset - Theodor Kallifatides (1997)

Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick. 

Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning. 

Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med. 

Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad. 

Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.

Silverforsen - Elin Wägner (1924)

Silverforsen kan kallas Elin Wägners tredje 'Prästgårdsroman'. Prästmiljön var hon själv uppväxt med, så det är bankgrunden hon använder till flera stora romaner, kring etiska frågor. Som Åsa-Hanna (1918) som tilldrog sig på landsbygden i slutet av 1800-talet. Nästa var Den namnlösa (1922) som anknöt till första världskriget.  Men Silverforsen tilldrar sig i det fiktiva Silverstad, där Gabriel är präst i en av stadens församlingar, och problematiken är samtida, tidigt 1920-tal, med etiska komplikationer, frågor till individens samvete.

Prästens hem, som han delar med sin syster, Virginie, kallas Doktorsgården, jag antar att det kommer av att Gabriel doktorerat i teologi. Gabriel och Virginie är båda ogifta, men har ett livslångt förbund, och blev tidigt fosterföräldrar till den föräldralösa Gertrud, gift med Bengt sedan sex år, och deras dotter Annami är nu fem år. Denna familj bor på övervåningen i Doktorsgården, och där bor även deras 84-åriga rullstolsbundna mor, som får en framåt pojke som söker plats, att köra hennes rullstol. 

Det är en tät, dramatiskt välkomponerad historia, som huvudsakligen utspelar sig via en rapp dialog inom en begränsad familjekrets, ett dussin personer, fyra generationer, i samma hus, under mindre än en vecka. Så det är mycket teatraliskt, eller snarare filmiskt, för det är mycket rörelse.

I denne begränsade krets rör sig en mängd motstridiga känslor och komplexitet, vad gäller relationer mellan föräldrar och barn, syskon, och två äktenskap på fallrepet. Mycket är okonventionellt, för även om det är 'en gången tid', så är det den samtida brytningstiden - från äktenskap som ingåtts i alltför unga år, under yttre påverkan, till skilsmässa, moral, om barn som fäders egendom eller inte. Även det faktum att syskonparet är fosterföräldrar känns okonventionellt, även om Elin Wägner själv just vid denna tid blev fosterföräldrar, så det låg nära i hennes medvetenhet.

Allt skapar en dynamisk komplexitet, som håller mig intresserad romanen igenom. Även om vi idag kan känna att vi tagit oss igenom många moraliska stötestenar, som skapat frihet åt människor att ändra sina liv, så har de underliggande etiska problemen inte försvunnit, utan är något vi alla kan drabbas av, när relationer behöver upplösas, eller omskapas. Elin Wägner skriver rappt, rörligt, lättläst på ytan, trots att frågeställningarna kan stanna kvar länge efter att man nått till sista punkten.

Så kärnan i historien är hur passion och plikt och etik hamnar i konflikt både mellan karaktärer och inom karaktärer. Och här finns också en andlig dimension, som berör Elin Wägners kontakt med kväkare sedan något årtionde tillbaka. Något som än i dag finns kvar i försöken att lyssna till vårt inre, att finna rätt väg genom att lyssna till intuitionen, till själen, för att finna vad som är rätt väg för en själv, snarare än att låta sig ledas av andra. 

Gertrud hade låtit sig ledas in i ett äktenskap som genast kändes fel för henne själv, men som omgivning vill fortsätta att fullfölja, som en plit, varvid barnet blir en etisk komplikation. Virginie letar efter budskap som kan reda ut hennes egna inre motstridiga känslor. En extra dimension för att åskådliggöra detta, görs genom dödgrävare Lundin, en rak och ärlig människa, som likt kväkare lyssnar inåt, för att alltid lyda de budskap som tycks komma till honom, så att han som en tredje part framför budskap.

På sidan 230 är han obehagligt berörd av biskopens tal, som visserligen handlar om att budskapen kan komma från andra människor, bara vi lär oss lyssna. Problemet är att biskopen bara för fram ratifierade kanaler, dvs äldre andliga ledare som skrivit ner sin tro, och fått följare. För Lundin känns detta "fattigt och falskt" eftersom hans egen "största, underbaraste och sanna erfarenhet, som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kan höra Gud tala i sitt eget hjärta."

På sidan 236 frågar Virginie honom just kring budskap, erkänner han att det inte alltid att man hör det inom sig. Är man orolig försvinner det i det allmänna larmet. "... man hör aldrig om inte det är riktigt tyst inom en."  En gammal sanning, som stämmer än idag. Oro kommer i vägen. Därav allt tal om lugn och meditation. Om vi vill hitta vår egen inre sanning.  Men insikten kan också komma från en medmänniskas omedvetna kommentar, bara vi lyssnar, och skapar vår egen tolkning. 

Jeeves klarar skivan - PG Wodehouse (1925)

 Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.  

Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår. 

Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?

Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt. 

Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet. 

De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché. 

Swan Song : Forsyte saga 6 - John Galsworthy (1928)

Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som  pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.

Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha  hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.

Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes  att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd. 

Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.

Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig. 

Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt. 

Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta!