Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.
Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.
Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd.
Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.
Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig.
Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar