Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick.
Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning.
Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med.
Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad.
Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar