Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.
Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår.
Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?
Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt.
Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet.
De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar