Har läst en lättsam kortroman av Henry James, en sorts 'comedy of manners', vet ingen bra svensk översättning för det begreppet, men det passar Henry James mycket uppmärksamma blick, att lyfta fram människors beteenden i ljuset, låta oss betrakta och fnysa lite roat.
The Europeans utgavs tre år före hans tegelsten, Portrait of a Lady, som även den var en psykologisk betraktelse, utan att komma med pekfingrar eller omdömen. The Europeans känns väldigt mycket som en pjäs, där jag tillsammans med författaren kikar in på tittskåpsscenen. Scenbilderna är några få rum inomhus, där karaktärerna möts.
Vi betraktar karaktärerna, inte naturen eller omgivningen. Vi lyssnar till deras samtal med varandra, samtal som avslöjar deras kontrasterande karaktärer. Motsatser möts och står lite frågande inför varandra. Berättaren, Henry James, känns här som en regissör, som ser allt, och vill visa fram vissa drag, men vi går inte in i skådespelarnas tankar. Vi ser deras ageranden och utifrån det kan vi få en bild av deras inre. Och dessa skiljer sig åt.
Ett syskonpar från europeisk överklass besöker några släktingar i Amerika. Dessa släktingar har aldrig tidigare träffats, utan bara hört talas om varandra, med allt vad det innebär av fördomar. Europeerna möter i Amerika en mer strikt puritanism än vad de är vana vid. Och amerikanerna tolkar allt europeiskt som frivolt, nöjeslystet, något man 'inte kan lita på'. Den gladlynte europeiska brodern vill lätta upp stämningen, få sina amerikanska släktingar att inse att det inte är syndigt att njuta av livet. Lättsamt, men tankvärt.
Henry James skrev samma år två långnoveller på samma tema, att kontrastera europeiskt och och amerikanskt: An International Episode (1878). I del 1 reser ett par engelsmän från överklassen till Amerika. De chockeras redan första dagen av juli-värmen, tror sig inte om att stå ut, men blir väl bemötta och omhändertagna av en amerikansk familj, som tar med de ut på sitt svalare sommarnöje.
I del två reser de amerikanska kvinnorna till England, Den äldre har varit där förut och har inga illusioner om att deras gästfrihet ska återgäldas. Twisten i historien, gör först att den gifta kvinnans fördomar kommer på skam, men i nästa twist besannas.
Ännu en ganska lång novell från samma år, Daisy Miller : a Study, börjar i lättsam ton, men rör sig dock helt bort från den satiriska komiken, mot en mer smärtsam alienation. I denna historia står kontrasten mellan nyalända amerikaner, versus de som varit så länge i Europa att de tappat bort den friare amerikanska andan. Endast den europeiska moralen är 'fin nog'. En mer öppen livsstil misstänkliggörs som omoraliskt hämningslös.
Det pratas om de unga amerikanska flickornas 'flirtighet', naturligt i USA, men helt otänkbart i Europa. Jag funderar på om det amerikanska 'dating'-systemet kan betraktas som etablerat redan 1870-talet? Huvudpersonen Winterbourne, den unge mans om försöker förstå sig på Daisy, säger: "Flirting is a purely American custom, it does not existe here", dvs i Europa.
Det känns också som om fröet till feminismen, den nya friare kvinnan, kan ha funnit en tidig återgivare här ...
Det känns som om Henry James i Daisy Miller : a Study är på väg mot en ett djupare psykologiskt allvar, kanske en försmak på vad som komma skulle med Portrait of a Lady.
2017-03-20
Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)
Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.
Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.
Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.
Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.
Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.
Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.
Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.
Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.
Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.
Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.
Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.
2017-03-06
Louisiana Blues - James Lee Burke (1989)
James Lee Burke började skriva skönlitteratur redan på 1960-talet. Men inte förrän 1987 utgav han sin första deckare, vilken introducerade huvudpersonen Dave Robischeaux, som vid det här laget finns med i 20 av hans deckare.
Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.
Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.
Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.
Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.
Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ... ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.
Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.
Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.
Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.
Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.
Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.
Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ... ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.
Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.
2017-02-28
The Happy Prince and Other Tales - Oscar Wilde (1888)
Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
2017-02-16
En dåres försvarstal - August Strindberg
Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
2017-02-06
The Curious Incident of the dog in the Night-time - Mark Haddon (2003)
Januari fylls varje år av bokslutsarbete, men i år har jag dessutom ägnat mina kvällar åt Iris Johanssons mäktiga självbiografi, om sin autistiska uppväxt, En annorlunda barndom (2007). Det är en mycket ingående redogörelse, som tycks börja om flera gånger. Hon breddar hela läsarens insikter och förståelse, genom att lägga till det ena perspektivet efter det andra för att beskriva skeendet. Fascinerande. Rekommenderas.
Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.
Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.
Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.
Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!
Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.
Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.
Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.
Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!
2017-01-08
Törst - Nawal El Saadawi (1987)
Läser om några av den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawis böcker. Novellsamlingen Törst (1987) suger in mig med en hypnotisk magnetism trots de oftast jobbiga ämnena. En feodal patriarkal miljö där kvinnolivet befinner sig maktlöst i botten.
Det ligger i novellkonstens format att syssla mer med känslor och stämningar, än historier och intriger. Och vad El Saadawi skapar är betraktelser, som växer fram för mig som känslomäsiga mysterier.
Vid slutet av varje novell, börjar jag genast om från början igen. Det är först när jag läst hela novellen som dess början blir begriplig, ja som hela novellen blir begriplig, då helheten stiger fram, då uppenbaras hela det fruktansvärda djupet, undertexten. Ja det är mycket suggestivt.
Ibland är döden närvarande, som en andlig frihet, bort från livets kvävande fängelse.
Det ligger i novellkonstens format att syssla mer med känslor och stämningar, än historier och intriger. Och vad El Saadawi skapar är betraktelser, som växer fram för mig som känslomäsiga mysterier.
Vid slutet av varje novell, börjar jag genast om från början igen. Det är först när jag läst hela novellen som dess början blir begriplig, ja som hela novellen blir begriplig, då helheten stiger fram, då uppenbaras hela det fruktansvärda djupet, undertexten. Ja det är mycket suggestivt.
Ibland är döden närvarande, som en andlig frihet, bort från livets kvävande fängelse.
2016-12-31
Ett hus ut och in - Penelope Lively (1987)
En av mina absoluta favoriter bland kapitelböcker för 'barn' Penelope Lively's A house inside out (1987). I mina ögon är det en allåldersbok. Den tillhör det fåtal böcker jag gärna läser om, och jag läser om den stadigt med några års mellanrum. Den håller för det!
Boken kom 1990 i lysande svensk översättning av Ingegärd Martinell, med repris hos 'En bok för alla' redan 1992, med David Parkins härliga illustrationer.
England har en lång tradition av berättelser, där djuren är huvudpersoner som beter sig som människor. Penelope Lively har här valt ett lite annorlunda recept. Huset på Paviljongvägen 54 bebos av familjen Dixon, men familjen figurerar bara i bakgrunden. Författaren förklarar att huset bebos av "fem människor, 39 djur och flera tusen insekter" förutom alla fåglar som återvänder i april varje år.
Så berättelsernas verkliga huvudpersoner är: familjens hund Willie, ett otal möss, gråsuggan Nat och några spindlar. Och trots att de talar och tycks ha känslor som liknar människors, så lever dessa djur sina karakteristiska djurliv i familjens hus, och ser och ser också huset utifrån sitt perspektiv, inte människornas.
Berättelsen flytar lätt och ledigt, med humor och spänning, griper tag och väcker nya perspektiv. Den gör mig helt enkelt glad. Jag ser fram emot att läsa om den flera gånger!
Boken kom 1990 i lysande svensk översättning av Ingegärd Martinell, med repris hos 'En bok för alla' redan 1992, med David Parkins härliga illustrationer.
England har en lång tradition av berättelser, där djuren är huvudpersoner som beter sig som människor. Penelope Lively har här valt ett lite annorlunda recept. Huset på Paviljongvägen 54 bebos av familjen Dixon, men familjen figurerar bara i bakgrunden. Författaren förklarar att huset bebos av "fem människor, 39 djur och flera tusen insekter" förutom alla fåglar som återvänder i april varje år.
Så berättelsernas verkliga huvudpersoner är: familjens hund Willie, ett otal möss, gråsuggan Nat och några spindlar. Och trots att de talar och tycks ha känslor som liknar människors, så lever dessa djur sina karakteristiska djurliv i familjens hus, och ser och ser också huset utifrån sitt perspektiv, inte människornas.
Berättelsen flytar lätt och ledigt, med humor och spänning, griper tag och väcker nya perspektiv. Den gör mig helt enkelt glad. Jag ser fram emot att läsa om den flera gånger!
Kerstin Sundh (1912-2000)
Kerstin Sundh skrev många barn- och ungdomsböcker. Till de mest kända hör serien om Miranda, åtta böcker (1987-1993) varav jag läst de två första, Miranda och pärlhalsbandet (1987) samt Miranda och den blå skålen (1988). De utspelar sig på 1920-talet i och kring Filipstad. Även Skomakarungen (1977) utspelas på 1920-talet och återupplivar fattigsverige och torp som bostäder.
Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.
Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.
Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.
Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.
Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.
Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.
Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.
Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.
2016-12-23
Frun från havet - Henrik Ibsen (1888)
Frun från havet är en pjäs av Ibsen som jag varken sett eller läst tidigare. Det första som slog mig var att den känns modern, och då menar jag inte 1880-talets modernitet, utan att den har allmängiltiga anslag som skulle kunna förläggas i vår tid.
Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.
Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.
Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).
Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."
Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.
Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.
En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.
Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla? Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation
Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."
Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.
Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.
Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).
Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."
Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.
Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.
En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.
Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla? Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation
Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."
2016-12-20
Siri - Lena Einhorn (2011)
Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.
Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.
Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.
Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.
Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.
Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.
Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.
Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.
Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.
Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.
Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.
2016-12-16
Fröken Julie - August Strindberg (1888)
Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
2016-12-10
Fadren - August Strindberg (1887)
Dramatik var Strindbergs huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
2016-11-27
Fru Marianne - Victoria Benedictsson (1887)
Ännu en frisk socialrealistisk roman av Victoria Benedictsson, skapad helt enligt hennes eget koncept. Den sysslolösa borgardottern Marianne accepterar ett frieri från en välbeställd, stilig 'bonde'. De känner knappt varann, så äktenskapet inleds i stort ett som om det vore arrangerat.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
2016-11-25
Vindspejare - Agneta Pleijel (1987)
När Agneta Pleijel gav ut sin första roman 1987, hade hon redan en lång karriär bakom sig som kulturjournalist och litteraturkritiker, men skrev dessa år även en hel del dramatik.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
