Babylons skapelsemyt

Har i min ägo en vacker liten bok - Enuma Elish : det babyloniska skapelseeposet, stiligt översatt från det utdöda semitiska språket akkadiska, av den unge språkvetaren Ola Wikander. Den är inbunden och har härlig papperskvalitet. Översättningen flyter på en mycket behaglig svenska.

Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.

Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.

De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.

Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.

Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.

Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.

Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.

Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.

I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.

Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.

Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.

Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.

När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.

Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.

Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.

Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.

I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.

Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).

Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.

Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.

Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.

Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.

Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.

Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.

Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.

Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:

"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."

Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.

Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?

Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.