Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro.
Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?).
Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.
I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.
2023-01-23:
När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar. Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter.
Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:
"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."
Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar