Näckrosträdet av Elsie Johansson

Igår läste jag ut ännu en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet (2004). Har en riktig knut i magen efter att ha läst den. Det är en beskrivning av ett problematiskt äktenskap, från början till slut, så som jag aldrig tror att ett äktenskap tidigare beskrivits.

Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.

I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.

Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.

Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.

Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."

En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.

Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?