Forntid & Egypten

November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.

Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.

I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.

Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.

Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.

Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.

Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.

Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.

Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.

Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.

Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.

Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.

Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.