Söderhavets myter

Le Clézio berättar om den ofantliga Stilla oceanen, med en yta stor som 2/3 av planeten. "En världsdel som de första européerna färdades genom utan att se. Drömmarnas kontinent."

Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.

Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.

När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"

Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.

Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...

En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.

Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.

Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.

Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.

Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."

Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."

Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?

Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'

Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.

Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.

En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.

"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."