Den heliga familjen - Mariamyten

TV4 visade på julaftons eftermiddag en italiensk film om Den heliga familjen. De är bra på sånt, italienarna. Såg dock inte hela eftersom den krockade med Kalle Anka.

Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.

Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.

De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.

Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.

Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.

När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar,  alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.

Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.

I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.

Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.

Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.

Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.

Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.

Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.