Haha, har just läst en rar liten bok av Alan Bennett, (mer känd som filmmakare) om motsatsen till den vanlige läsaren. Vem kan det vara? På svenska heter boken: Drottningen vänder blad. Jodå, huvudperson är Englands drottning. ... Trodde inte att engelsmän fick skiva så där om kungafamiljen ... ?
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar