Myter

Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?

Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.


Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.

Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.

Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.

Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.

Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?

Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.

Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.