De fyra djävlarna - Herman Bang (1890)

Herman Bang föddes 1857, liksom de två danskar som 1917 fick dela på Nobelpriset i litteratur: Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan. Alla tre var prästsöner, men bara Herman Bang undgick att präglas av det. Bang blev faderslös som tonåring, antog tidigt en dandy-jargong, men fick ett tragiskt bespottat liv. Tine heter hans impressionistiska mästerverk. Han dog 1912 under en föreläsningsturné i USA.

I serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' finns en bok som samlar fyra noveller av Herman Bang. Titelnovellen, De fyra djävlarna, upptar halva boken.

Mina intryck? Kalla det gärna impressionism. En känsloberusning. De fyra djävlarna är trapetskonstnärer på cirkus. Varje dag en hård kamp alltsedan barnsben, för att överleva. Alla fyra, tätt ihop, kropp mot kropp, jobbar de, två unga män och två unga kvinnor. Ett kyskt samarbete. Åtminstone är Aimée en kysk flicka, som förlitar sig helt på sin partner Fritz.

Genast känner jag 1800-talets moral speglad i berättelsen. Kyskhet, blandat med det senare 1800-talets begynnande syn på människan som ett djur - med problem att styra över sina lustar.

På sid 66 talas det om kastrerade hundar. '... den sårade hunden med sina mattblanka ögon, nu är det här djuret mer mänskligt än människorna ... Ja, Tim hade rätt: Människorna var djur.'
/.../ Och de livets ögonblick då vi levde var djuriska...'

Kärleken tolkas som en djurisk drift och så länge vi äger den har vi förlorat vår mänsklighet. Vi lever bara som driftsvarelser med andra ord. Vid denna tid grundades alltså den åsikt vi har än idag, om mäns oförmåga att tygla sina lustar.

Aimée blir olycklig när Fritz plötsligt förälskar sig i en kvinnlig åskådare som kommer dag efter dag. Åskådaren blir hans älskarinna för en natt. Och genast börjar han hata henne för att han gett efter. Och Aimée börjar hata Fritz för att han förälskat sig i någon annan än henne själv.

Fritz skyller genast allt på 'dem', vilket tycks vara liktydigt med 'kvinnor som förför'. En natt i älskog och hans kropp är förstörd. Den han ägnat hela sin barndom och ungdom åt att forma till perfektion, har plötsligt tappat hela sin kraft. Och han ser sig omkring och skrattar åt alla människor som ägnar sig åt 'fortplantning' hur deras kroppar degenererar.

Aimée hatar det faktum att Fritz kroppsliga brister riskerar att spoliera deras arbete och samarbete, hon börjar hetsa honom att ta risker, högt uppe under kupolen, han faller - tack och lov i nätet - omskakad, inte död. Det pågår ett krig mellan man och kvinna.

Men höjdpunkten i deras cirkusföreställning är 'det stora språnget utan skyddsnät'. Publiken ryser, men de har aldrig arbetat säkrare. Men ändå, något starkare än intellektet tar över, de släpper och faller, först Fritz, sedan Aimée. Publiken flyr i förfäran.

Tragedi. Helt klart. Känslostyrt. Men inget jag kan relatera till ...
Det intressanta är att se hur spridd denna åsikt var under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal ... och delvis lever kvar än idag. En seglivad förvriden myt, med andra ord.