Tine av Herman Bang, är en dansk klassiker jag minns att jag läste när jag var ung och tog intryck av. Ett känsligt porträtt av en ung kvinna, mitt i krigets förvirring i Danmark. Boken utkom 1889, vid 25-årsminnet av kampen vid Danevirke och Dybböl 1864. Herman Bangs Tine var ämnad att väcka besinning. Skildrar kriget naket, icke-heroiskt. Vilket inte mottogs positivt av nationalistiska ivrare. Kriget ses endast leda till modlöshet.
Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.
Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.
När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.
Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar