Fler noveller av Herman Bang

Volymen De fyra djävlarna innehåller tre noveller till. De läste jag nu i helgen. De fyra djävlarna tilldrog sig inom cirkusvärlden, internationell i sig själv. En underbar dag handlar om när en pianist från Bayern besöker Finland för en koncert. Irene Holm, f d dansare eller åtminstone mindre bemärkt dansskoleelev, reser från ort till ort på landsbygden för att till sitt uppehälle tillföra danslektioner till ortens barn och ungdomar. Fröken Caja tilldrar sig på ett pensionat vars gäster främst är studenter och mindre bemedlade, men även en norrman och så dyker en barndomsvän upp, efter en längre vistelse i Sydamerika.

Helt klart en internationell atmosfär. Herman Bang levde större delen av sitt liv på resande fot. Han var journalist, föreläste och spelade teater, främst enmansföreställningar.

Alla dessa tre noveller: En underbar dag, Irene Holm, och Fröken Caja tilltalar mig. Jag har inget att invända. Den mänskliga osäkerheten väcker genklang i mig som sann. Jag förstår att det speglar någon del av hans egna erfarenheter som utanförstående, önskan att förmedla konst, till människor som ibland jublar, men ofta skrattar ut ansträngningen.

I En underbar dag, tänkar jag på att Fru Simonins tyska repliker inte översätts. Detta var alltså en tid då man räknade med att läsaren förstod tyska, ungefär som vi idag räknar med att alla förstår enkel engelska. I övrigt är histoirien mycket rörande. Ett misstag gör att pianisten, en sorts primadonna, skall äta middag i en mindre bemedlad mans familj där hans fru, mor till nio barn, i chock men ändå samlad, lyckas skapa en minnesvärd middag, via lånade pengar och hyrd kokerska. Det lyckas. Och det är rörande, insikten att denna middag blir som höjdpunkten i hennes liv, som en relief mot ett i övrigt fattigt och grått liv.

Herman Bang har betraktats som den ende konsekvente impressionistiske författaren. Jag tar in intrycken och undrar ifall detta gäller än idag? Eller om ingen än idag har lyckats så konsekvent?
Det jag känner när jag läser är att detta är filmiskt. Impressionismen är bilder. Om vi tänker på Claude Monets målningar så var de på nära håll en otalig mängd färgpunkter. Och först när man kliver flera meter bort från tavlan träder helhetsbilden fram. Då ser man om det är näckrosor eller vilket annat motiv det än gäller. Men först då, när man skapat ett avstånd.

Så hur speglas detta i novellerna? Jo, som splittrade scener i en film. Ingen tolkar eller analyserar, bilderna flyger förbi mig. Det är inte förrän efter att jag läst novellen klart och börjar smälta mina egna intryck som bilden växer fram, och ger en djupare känsla. Bilden ger något djupare trots att det aldrig uttalats.

Detta som är intrycket av bra filmer. På samma gång som en bra bok kan vara omöjlig att filma, just för att en film huvudsakligen ägnar sig åt bilder som stormar förbi. och inte ger oss paus nog att smälta och analysera. Tid att smälta får vi göra efteråt. Vilket gör att jag inte minns en ytlig deckarhistoria eller liknande, för att det inte fastnar på min näthinna, jag fortsätter inte att analysera den, den sjunker inte till botten i mig. Som dock andra filmer kan göra.

En liten slutanmärkning. En tidsbild. I Fröken Caja säger hennes mor fru Canth apropå ett samtal kring Darwin: "Jag tycker om de nya tankarna, det är precis som om man förstod många saker hos oss människor bättre."

Den anmärkning gillar jag som tidsbild från 1880-talet, realismen i fotspåren på den nya tanken att vi människor också är djur.

PS. Fröken Caja rör ihop Remouladsås. Mums. Tänk att den fanns redan på 1800-talet.