Rapport om Adam av Le Clézio (1963)

Onekligen enastående som debutroman. Länge undrade jag dock med viss otålighet vartåt berättelsen var på väg. Vad handlar den om? Men uttråkad blev jag aldrig.

Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.

Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.

Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.

Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.

Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.

Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."

Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?

Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."

Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.

Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?