Marcel Proust - Den likgiltige (1896)

Marcel Proust är mest känd för sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Sju böcker, som började utges 1913 (första världskriget försenade utgivningen, vilket dock även tillät Proust att utvidga texten), fram till sista delen 1927, fem år efter Prousts död.

Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.

Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?

Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.

Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.

Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?

Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.

Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i På spaning efter den tid som flytt.

Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.

Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.

Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning...  lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?

I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.

För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.

Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.

PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.