Slutet på svartsjukan - Marcel Proust (1896)

Nu har jag funnit och läst ännu en novell av Marcel Proust, Slutet på svartsjukan. Den ingick i den 1896 utgivna novellsamlingen Les plaisirs et les jours. Just den samling i vilken novellen Den Likgiltige inte fick vara med. Fullt begripligt, eftersom den inte var fullgången på samma sätt som Slutet på svartsjukan helt klart är.

Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?

Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.

Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?

Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.

Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.

En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!

Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.

Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.