Nu sitter jag här igen med ihoprynkad panna och grumsar ... har just läst ut fjärde boken om Ramses. Är det översättaren jag ska gnälla på nu, eller? Varför kallas den onde magikern Ofir ibland libanes och ibland för libyer? Suck.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar