Öken av JMG Le Clézio (1980)

Så har jag läst ytterligare en bok av senaste nobelpristagaren, Öken (1980). Både känslomässigt och tidsmässigt ligger den nära novellsamlingen Mondo och andra berättelser (1978).

Jag hörde honom i en TV-intervju säga ungefär så här: - Först ville jag skriva berättelser, sedan intresserade jag mig mest för att beskriva människor. Och nu vet jag inte längre varför jag skriver.

Med reservation för att jag kan ha missuppfattat, men Mondo och Öken tycker jag hör till kategorin beskriva människor. Men även debutboken Rapport om Adam, förefaller mig mer vara ett försök att tränga in i Adam än en berättelse för berättelsens skull. Men alla 15 år av böcker däremellan, 1963-1978, vet jag ännu inget om.

Öken är för mig en känslobok, en djupdykning i en nära känsla och kontakten med nordafrikansk öken. Närvaron kryper in under huden på mig. Känslor som mitt intellekt däremot inte förstår.

Boken inleds, varvas och avslutas med historiskt autentiska avsnitt från åren 1909-1912. De geografiska platserna är helt säkert autentiska, även om jag själv bara känner till några få. Jag bodde faktiskt en vecka i Marockos kuststad Agadir, januari 1986. Just den stad som kallas rebellstad, och som i slutet av boken (1912) skjuts sönder och samman av en pansarkryssaren Cosmao.

Åter tänker jag på det faktum att man talar om Första världskriget 1914-1918 och Andra världskriget 1939-1945, som mycket avgränsade krig. Men faktum är att krig pågått ständigt någonstans, och inte alls så lokalt. Trots allt har kolonialmakterna oftast varit inblandade. Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika pågick kring sekelskiftet 1900. Japaner och ryssar krigade ca 1905.

De kolonialistiska intrången hade pågått i 400 år. Helt klart i Le Clézios bok Öken är att kolonialmakterna är fullt upptagna med att sluka åt sig ökentrakterna. De sandiga, klippiga områden där de blå männen vandrat med sina getter. Man ägde inte marken. Detta var frihetens sista utposter. Och här försvann den - brutalt ...

De inledande avsnitten i Öken, från seklets början, talar om den siste shejken, den siste ledaren för dessa blå män, (alltså beduiner klädda i blå mantlar - jag fick besöka ett sådant läger 1986, uppsatt för att förnöja turister), han som skulle föra dem till det förlovande landet. (Obs! Får mig att tänka på Moses.) Men tillgången på jord och mark är nu så begränsad, efter det nya påfundet från västliga kolonialmakter om att jorden och vattnet kan ägas och begränsas ... att shejk Ma el-Ainin inte längre har någon utväg, dit han kan föra sitt folk. Han förlorar sina bundsförvanter, ända intill sina egna söner. Kulturen går under.

Parallellt med detta är historien om en betydligt senare 'ättling', Lalla Hawa. Befinner vi oss då på 1970-talet? I avsnittet Lyckan möter vi henne som barn, eller hon kanske redan är 16 år, fast det inte känns i början av boken, som huvudsakligen beskriver hennes kontakt med naturen och några udda människor. Hon är barnet som är öppen för allt. Tycker om allt. Sanden, getingarna, gamlingarna. Solens hetta. Blåsten. Sidorna genomsyras av livsglädje, trots fattigdom och brist på mat och vatten. Men hon känner också en rent andlig kontakt med naturen. Den talar till henne. Och hon kallar den Es-Ser, Hemligheten. Och kanske är det den gamle shejkens ande, som lever kvar, fäst vid sitt rätta element, öknen.

Sahara har inga synliga gränser. Hur än raka streck kolonialmakterna drog över kartan på 1800-talet. De platser jag känner igen i Le Clézios bok ligger i Marocko. Men antagligen rör det sig om ett mycket större område, eftersom beduinerna vandrar i veckor, månader och år. Ingenstans nämns Algeriet. Ändå var det Algerietrevolten 1954-1962, när Algeriet lösgjorde sig och återfick sin frihet, efter att ha levt under fransk överhöghet sedan 1844, som påverkat så många franska författare. Marocko hade alltid varit friare och självständigare.

Så då är frågan, när utspelar sig avsnitten med Lalla Hawa? Plötsligt, när hon protesterar mot det slavarbete med mattknytning barn utsätts för, inser omgivningen att hon inte längre är ett barn. Man beslutar att gifta bort henne med en äldre 'rik' man. Hon flyr ut i öknen med en vän och låter sig bli gravid. Men blir också sjuk av vätskebristen och hamnar slutligen i Marseille, vi får inte veta närmare hur. Först i fattiga invandrarförorter, hos sin faster, men blir städare på ett hotell, bland tillfällighetsarbetare, gästarbetare, ficktjuvar. Avsnittet heter Livet hos slavarna.

Men så av någon otrolig tillfällighet blir hon fotomodell ... hur än svårt jag har att ta till mig den biten, att allt detta sker under bara nio månader, och att hon blir så firad modell trots att hon är gravid med växande mage ... hmm ... men jag blundar och tar till mig de känslomässiga beskrivningarna.

Marseille är också en sorts öken, men helt känslokall. Det är sterila husblock, smutsingrodda hotell. Och Lalla Hawa är den eviga vandrande beduinen. Det går inte att låsa in henne i en lägenhet. Hon äger inget. Hon tar inte betalt för att bli fotograferad. Om hon tar emot pengar gör hon det bara för att ge dem vidare till tiggare hon lärt känna i området. Hon är rastlös. Åskådliggör kulturkrocken mellan kolonialmakten och de inflyttadearbetarna. Hon kan inte känna någon själslig kontakt med den hårda kalla staden, inte som hon gjorde med stenöknen. (Jag minns när jag var i Marocko att man där beskrev sitt land som - Ett kallt land med varm sol. Och det var sant. Det var kallt på ryggen, även när solen lyste het på magen.)

Alltså återvänder hon till Marocko när det närmar sig tiden för att hon skall föda. Hon föder sitt barn ensam på stranden under ett Fikonträds skugga. Och jag funderar - visst är det väl fikonträdet som är det ursprungliga Livets träd, hos de förpatriarkala gudinnereligionerna i mellersta östern? Är det medvetet symboliskt av Le Clézio? Det är som om symbolerna för olika religioner smälter samman till någon sorts universell andlighet. Som mest handlar om människans kontakt med sina rötter, med naturen.

Någonstans i botten av de Le Clézio böcker jag hittills läst tycks löpa gåtan: Vad är en människan och hennes värde? Sökandet efter naturen. Och hur rotlösa vi blir utan den.
Jag hinner inte mer än återupprepa detta iakttagande för mig själv, så kommer ett avsnitt där omgivningen och fotografen själv, ser på Lalla Hawa, som om hon är en gåta. Och frågar sig vad hon döljer för hemlighet ...

Le Clézios text bygger främst på människors känslor, ibland ser vi deras känslomässiga övertygelser, men även uppgivenhet och osäkerhet, rotlösa. Han försöker inte förklara världen för mig. Men han visar bilder som fastnar på min nähinna.