Babel, hettiter och faraoner ... ?

Till favoriten på TV hör Babel, med Daniel Sjölin som programledare. Det verkar ha en enorm genomslagskraft. Blir jag nyfiken på någon av böckerna som tas upp i programmet, visar de sig snabbt ta slut i webb-butikerna, ja ofta redan samma kväll.

Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?

Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.

Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?

Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.

Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.

Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"

Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?

Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.

Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...

Något sjukt är det här ...

Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?

Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.

Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.