Carl Michael Bellman

Andra veckan har grupparbetet handlat om Bellman. I höstas tränade vi lyrikanalys via epistel no.7. Nu läste vi 12 till. Jag formligen slukade 5 olika litteraturhistoriska författares texter kring Bellman vilket fördjupade insikten i hans samtid.
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...

Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.

1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.

Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...