Shakespeares Stormen (1611)

Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.

Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.

Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.

Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.

1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...

2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.

Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).

Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.

Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.

Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.

Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.

Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!