Fru Freud och jag - Anna Lytsy (2009)

Har idag läst ut en roman som fascinerade mig enormt. En alldeles ny bok från förra året. Anna Lytsys Fru Freud och jag : en historia om begär (2009). Jag började i höstas, och har haft den i 'sommartorpet' där jag unnat mig en timmes läsning vid insomnandet de lördagar jag varit ledig. Så det har tagit tid. Men det kändes bra så.

Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)

Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.

Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.

Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.

Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.

Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.

Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.

Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.

Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.