Fattigt folk är Dostojevskijs debutroman. Brevroman, en vanlig genre ända sedan romanens skapelse på 1700-talet. Ett sätt att lösgöra sig från den allvetande berättaren, sätter individen i främsta rummet, vilket måste ha hört till Dostojevskijs inneboende drivkrafter, han som fördjupar sig i enskilda människors psyken. Tydligen höll han på att översätta Balzac och inspirerades att låta fattiga människor på samhällets botten få huvudrollen.
Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.
Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar