Elsie Johansson är berömd för sina böcker om Tåpelles Nancy, från 1990-talet, men debuterade redan 1978 med diktsamlingen ‘Brorsan hade en vevgrammofon’. Jag älskar den titeln, redan där börjar det rytmiskt träffsäkra. Elsie är poet ända ut i fingerspetsarna. Hennes språk är rent och klart, rensat från allt onödigt. Med få ord skapar hon klara tydliga karaktärer.
Även hennes första roman, Kvinnan som mötte en hund, 1984, har ett poetiskt ansat språk. Inte lika sprudlande och somrig läsning som om Nancy, men som psykologisk thriller en regnig dag, kan den rekommenderas. Huvudpersonen Vera blir sjukskriven pga en arbetsskada i axeln. Hon skall vila och gå på sjukgymnastik.
Jag undrar om det verkligen var så enkelt att bli sjukskriven kring 1980? Litteratur har naturligtvis ingen skyldighet att vara sanningsenlig, men förmedlar ofta en tidsanda. Boken luktar ensamhet och isolering, och sjukskrivning som något lättvindigt. Tvärtom idag, när sjukskrivningar sitter riktigt långt inne, hur än dålig man är. Kanske var man då alltför frikostig, liksom idag alltför ogin.
Ett citat: ”Hon tog fram den bruna burken med insomningstabletter. Den hade funnits i skåpet gu’vet hur länge, förmodligen från tiden efter moderns död. Nu tömde hon ut innehållet på bordet. Räknade. Det fanns sextifyra. November, december. Det skulle räcka fram till jul och långt innan dess borde hon vara frisk. Ja, för längesedan! Ha börjat arbeta igen. Då skulle allting bli bra. Då var det ingen fara.
Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”
Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”
Ja, Vera är inställd på kamp, men isolerad. Ännu fanns inte Internet som möjlighet för likasinnade att knyta kontakt. Hon känner skam, uppfostrad kring 'vad ska grannarna tycka’, känner sig iakttagen, börjar ljuga, tills hon själv tror på lögnerna, och verklighetsuppfattningen alldeles går om intet …
Skammen finns naturligtvis kvar än idag, även om det nu är myndigheter och politiker, inte grannar, som betraktar sjuka människor som lata smitare.
Det är en spännande bok på sitt lågmälda sätt. Rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar