Ur kackerlackors levnad - Inger Alfvén (1984)

Ur kackerlackors levnad är en roman att sjunka in i, låta sig uppslukas av de fyra huvudpersonernas olika synvinklar, men samtidigt ta ett steg bakåt och få insikter om hur sällan - om någonsin - två personer ser samma sak ur samma synvinkel.

Romanen berättar ungefär samma händelseförlopp ur fyra olika personers perspektiv - var och en får en del för sig själv. Inger Alfvén tränger verkligen in i varje karaktär på personens egna villkor. Läsaren får gå in i den personens tankevärld. Som alla skiljer sig åt. Och inte bara till sättet att tänka och uttrycka sig. Som läsare kan man mer eller mindre uppslukas av den synvinkel man läser sig in i, för att sedan i nästa del inse att vad en av de andra tänker är fyllt av missförstånd.

Kontentan blir till slut en närmast tragisk betraktelse över svårigheten i att kommunicera. Inte ens när man som Marianne deklarerar rakt ut hur man tänker och fungerar, når man fram till motparten. Alla fyra personer är mer eller mindre offer för varandras nycker, mer eller mindre uppenbart.

Romanens berättarperspektiv är alltså sett ur fyra olika subjektiva temperament. Men Mariannes avsnitt berättas ändå i tredje person, dvs Marianne betraktas utifrån som 'hon', vilket till en början väckte en undran i mig, parad med känslan att Alfvén här gjort ett mycket medvetet teknikval. För trots att Marianne betraktas utifrån är det hela tiden hennes egna irrande tankar vi följer. Ofta staplas flera meningar i en. Eller så avslutas inte meningen, för att hon gör tankehopp. Ofta. Ibland för att hon tar tanken för självklar, ibland för att den är obehaglig. Efter hand uppdagas att Marianne gått i psykoanalys en gång i veckan i åratal. Hon har alltså lärt sig att se på sitt eget agerande utifrån, hon betraktar det och uttalar det. Hon förblir ett offer för sina känslor - nästan oavsett hur bearbetade de är.

Även om romanen inte vill roa och vara tidsfördriv, så är det fullt möjligt att i en somrig hängmatta låt sig sjunka ner i den. Språket flyter på, skulpterar fram fyra närmast väsenskilda personligheter, vilket är uppiggande trots att historien dras fyra gånger om. Jag finner den så lysande att jag vill läsa mer av Inger Alfvén.

Jag läste faktiskt hennes stora genombrott, Dotter till en dotter, redan utgivningsåret 1977. Men jag kunde inte komma ihåg innehållet, bara allt surr omkring boken och alla intervjuer, att hon seglade över Atlanten med man och barn, vilket personerna gör i såväl följande roman S/Y Glädjen (1979, filmad 1989), som den roman jag just läst, Ur kackerlackors levnad.

Så jag stegade iväg till biblioteket för att läsa om Dotter till en dotter. Där började jag bläddra i boken och uppfångade att huvudpersonen Eva-Maries man hette Sandro. Då kom känslorna rusande tillbaka - Nej usch! den jobbiga egocentrikern orkar jag inte med en gång till. Jag lånade alltså inte om boken - inte så att jag minns intrigen, utan pga känslan som boksidorna återskapade. Eva-Marie sitter fast i en relation hon först inbillar sig är jämlik, boken segar sig igenom hennes oförmåga att ta sig förbi den livslögnen. Hon gör det tack och lov till sist. Men den pärsen vill jag inte gå igenom en gång till. Men helt klart låg den helt rätt i tiden år 1977.