Almayers dårskap - Joseph Conrad (1895)

Joseph Conrads debutroman, Almayers dårskap, är inte lika sofistikerad som hans senare verk. Men Conrads signum fanns där från början, och rakt igenom. Vad som på ytan kan sägas vara en äventyrshistoria från hav och kust, om en vit man vid gränsen till vildmarken, i ett halvhjärtat försök att samsas med malajer och andra muslimska folk, en historia fylld av intriger, och med ett rikt persongalleri lika levande som miljön, så är det ändå personernas inre, psykologiska liv som tycks uppta Conrad mest.

Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.

Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.

s.182f  (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."

Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.

En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."

Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.

Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.