Mumindalen - Tove Jansson (1945-1970)

Förra sommaren ägnade min dotter och jag en hel del tid åt Mumindalen, läste oss igenom alla böckerna från första, Den stora översvämningen, som var Tove Jansons bokdebut 1945. Jag hann dock inte med den sista, Sent i november (1970), utan fastnade i den näst sista, smått dystra, Pappan och havet (1965) - och vips hade sommaren tagit slut. Sent i november hade passat som höstläsning, men då pluggade jag igen, så det fick bida ...

Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.

Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.

Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.

Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.