Ofeliaetyderna - Rose Lagercrantz (2007)

Det känns som om allt jag läst av Rose Lagercrantz rör temat, svårigheter att nå fram till varann i kärleksrelationer. Ofeliaetyderna är definitivt det bästa jag läst av henne - och på det temat.

Texten är så måntydig och betydligt mer än en "tilldiktning" till Shakespeares Ofelia, i Hamlet, som det står på bokens baksida - "ett oväntat och fascinerande perspektiv på den fiktiva gestalten". Nej, tyngdpunkten är för mig snarast metatext; om författandets process och sammanfogning med livet. Att det alltid är HÄR och NU som ger liv åt konsten, oavsett om ämnet tycks avlägset.

Det nya vad gäller Ofelia skulle vara att hon inte blivit galen, inte tagit livet av sig. Nej hon är gravid. Barnet inuti henne, gör det omöjligt för henne att foga sig i att bli övergiven, förpassad till klosterlivet. Hon binder en botgörares krans av nässlor, men när hon ser Hamlets skepp grips hon av hoppet att han är på väg tillbaka, hon vill berätta att hans kall bli far, men faller ner i vattnet och drunknar av en ren olyckshändelse.

När jag började läsa Ofeliaetyderna, blev jag först besviken när jag insåg att berättaren var en manlig författare. Jag önskade mig en kvinnas nya synvinkel. Men den besvikelsen gick över desto djupare jag drogs in i berättelsen. Den kvinnlgia synvinkeln kan bara anas via den tystlåtna skådespelaren, Charlotte, författarens ungdomskärlek, som med en mjuk gest mot buken låter oss förstå sitt "välsignade tillstånd". Författaren börjar genast dikta i den banan. Ofelia var inte galen, hon var gravid. Shakespeare-experterna protesterar. Varför krångla till historien? Hamlet är inget kärleksdrama, utan handlar om falskhet och hämnd.

Författaren antecknar: "Upphovet till Ofelias barn är ingen annan än jag själv." (s.96)

Ett mångtydigt konstaterande, eftersom han åratal tidigare gjorde just skådespelerskan Charlotte med barn. Utan att få veta det, ser omgivningen till att skilja dem från varann. Efter detta 'svek' har de inte återsetts. Och båda mår dåligt av det. Så oavsett vad Shakespeare en gång tänkte när han skrev, är det skådespelerskan och författaren i sin essä och sina etyder, som lägger in sina egna erfarenheter för att väcka liv i dramat, här och nu!, relatera till sig själva och oss läsare och åskådare.

En läkare försöker få författaren att ägna sig mer åt den verkliga relationen, än rollfiguren Ofelia. Men för författaren är "ingenting på riktigt" förrän han tolkat det i ord och skrivit ner det. De mytiska gestalterna är till för att väcka våra egna historierna och egna gåtorna till liv. (s.113) En sorts arketypisk psykologi med andra ord. Men det är gnistor från verkliga liv, som ger dem liv. Så att vi kan berätta och tolka våra egna liv.

Men mot slutet börjar författarens fantasier nästan ta överhand, han måste stoppa sina egna tankar som ser Charlotte råka ut för samma 'olycka' som Ofelia. Men han hejdar sig, stoppar den negativa tanken. Och då kommer hon äntligen till honom och de kan fortsätta sin avbrutna relation.