Så har jag läst ännu en norsk klassiker om fiskare. Och texten som jag i början upplevde som något luddig, växte för mig - till såväl ren poesi, som drama och utmejslad kulturhistoria.
Texten förmedlar ett hårt fiskarliv från slutet av segelfartygens era, i slutet av 1800-talet. Vi befinner oss bland män i små förhållanden, som riskerar livet genom att ro små båtar, för inte mer än sex man, ända upp till Lofoten, för att fiska torsk där mitt i vintermörkret, i dessa små båtar. Och för första gången känner jag att jag får insikt i hur livet verkligen kund gestalta sig, hur arbetet gick till, hur några slet, medan andra väntade på att få köpa upp fångsten, varpå fiskarna bar iväg ut igen för att fånga mer och mer - så länge något fanns att få.
Men det var inte alla år fisken kom ...
Ett rejält plus i kanten är att min upplaga var illustrerad med etsningar av Kaare Espolin Johnson, kanske just det fördjupade uppelvelsen av naturen och människans både litenhet och energiska styrka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar