Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)

Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.

Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.

Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...