Jag har alltid tyckt om de italienska kriminalfilmerna om kommissarie Salvo Montalbano. Alltså är det med glädje jag ser att Modernista börjat ge ut några av böckerna på svenska. Har läst den första nu och den infriar inte bara min förhoppning, utan är "mer". Karaktärerna är ungefär som i filmen - men "mer". I boken kommer jag in i Salvos tankevärld på ett helt annat sätt än i filmerna. Han kan ofta blir lite drastiskt fräck, vilket gör honom mänsklig och roar mig.
Förutom matintresset, blir det helt klart att han läser litteratur av alla slag, och refererar åt olika håll, både litteratur och historia. Vilket också roar mig. Kollegan Augello menar efter att ha lyssnat till Montalbanos hypoteser kring brottet de utreder, att han har fantasi nog för att skriva romaner när han blir pensionär. Då får vi liksom hos W Somerset Maugham en kommentar om att 'deckare' inte är en rumsren genre bland snobbiga kritiker.
"Vill du in i litteraturhistorien med Dante och Manzoni?"
"Då skulle jag skämmas."
"Men skriv då dina deckare, punkt slut."
Inte desto mindre har Montalbano läst den italienska klassikern Manzoni och refererar till honom.
I övrigt är detta en polisroman, vi lär känna ett gäng poliskollegor, som försöker lösa brott i ett Sicilianskt samhälle dominerat av maffian. Polischefen är dessutom orolig att deras nära samarbete ska utvecklas till en 'egen sorts maffia' inom polisen, en grupp som gör vad de själva finner bäst, utan att låta andra får insyn. Med andra ord - en balansgång mellan ont och gott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar