Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.
Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.
Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar