NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez

"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"

1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.

Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.

Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.

Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.

För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.