Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)

En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.

Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.

Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?

Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.

Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.

Mycket tankeväckande!