Romanen tilldrar sig år 404 f Kr, hetären Timandra återberättar skärvor ur sitt liv med Alkibiades, berömd Athensk härförare, sedan Athens storhet dalat, i takt med hans egen undergång. Fördriven mördas han, medan Timandra går fri och kan berätta sina minnen från Athens guldålder. Många kända historiska namn sveper förbi och påminner mig om hur ytliga mina kunskaper om det antika Grekland är, ändå finns fernissan kvar.
Romanen är en kontemplation över liv och död, på kristallklar prosa, full av livsvisdom, distinkta aforismer jag är frestad att stryka under. En vacker text. Hetären och Härföraren, symboler för kärlek och strid, och passionen som binder dem samman. Vilket är problematiskt i sig. Äregirig passion rättfärdigar inte krig. Texten försöker skrapa på fernissan och finna vardagens skröplighet under ytan.
Vad grubblar Kallifatides över? Sitt ursprungs rötter? För en historieintresserad som mig, är detta en bok att behålla. Mysteriet med 'passion'? Livsgnistan som måste hållas vid liv? Där är texten mer en betraktelse, ger inga svar. När texten talar om skillnaderna mellan Athensk kultur och Spartansk, kan jag inte låta bli att som svensk känna igen mig mer i spartanerna än i atenarna. Finns det någon undertext där som den invandrade författaren också har gjort? Eller inbillar jag mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar