Selma Lagerlöfs senare noveller med titeln Troll och människor, första samlingen (1915) och andra samlingen (1921), finns i en samutgåva från Bonniers (1984). Det är en varierad mängd texter, tillkomna de omvälvande åren 1908-1921, från Nobelpriset 1909, inträdet i Svenska akademin - som första kvinna - och framför allt första världskriget 1914-18.
Det är till största delen en lysande samling noveller, men också tal och föredrag, t ex för Nobelpriset 1909, tal till Rösträttskongressen 1911, inträdet i Svenska Akademien 1914, samt texter om kända personer, som historikern Anders Fryxell, poeterna Tavaststjerna, Gellerstedt, med flera och avslutar med en lång dikt om Gustaf Fröding, Prolog vid Frödingefesten 1921.
Novellerna är lysande, men ofta mörka, vilket inte är att förvåna eftersom första världskriget pågick. Ju äldre Lagerlöf blir, desto mer fördjupar hon psykologin, och använder sägner och legender för att nå än djupnar ner i själen. Många noveller tilldrar sig på gränsen mellan vardag och försök att förstå psykets andliga nivåer, och motståndet mot intuitiv erfarenhet. Vad är en människa? Kampen mellan intellektet och det ogripbara i mänskligt liv.
Jag tycker om noveller som återupplivar gamla romanfigurer - Kejsaren av Portugallien och Klara-Gulla finns med i båda samlingarna - och texter som rör hennes egna erfarenheter och släktingar, där lyser Selma Lagerlöfs själ igenom.
När Kejsaren av Portugallien, oroad av de krigiska stämningarna, i första samlingens första novell "Monarkmötet" träffar Oscar den II på Kils järnvägsstation, spelar det ingen roll att novellen förlagts till 1880-talets unionskris, eftersom den uttrycker Lagerlöfs egen oro av det pågående skyttegravskriget från 1914. Döden smyger runt knutarna.
Andra noveller rör Lagerlöfs ständiga intresse för gränsen mellan liv och död, och möjliga kontakter med andevärlden, hur vissa människor förmår lyssna inåt, andra inte, eller vägrar göra det, och hur detta slår split, som i "Bortbytingen", där bondeparets blonde son byts mot en trollunge, och det goda livet byts mot tragedi. Hustrun överger inte barnet bara för att det nu tycks svart och styggt. Hon står för omvårdnad hur än olycklig hon är över tragedin, medan maken försöker göra sig av med trollungen. I slutänden är det moderns ansträngningar att inte behandla trollet sämre än egna barnet, som gör att hon får sin son tillbaka. Medkänsla i dessa onda tider är den själsliga läxan.
"En historia från Halland", skulle ha beskrivit landskapet i Nils Holgersson, men uteslöts och övergår här till att ställa strävsamma bönder och musikälskande resandefolk mot varandra. Och efter en komplicerad intrig blir sens moralen att var och en måste vara som naturen danat oss, oavsett om slitsam myra eller en spelande syrsa.
"En gammal fäbodsägen" är en fasligt mörk historia, om en valljänta som sent om hösten överrumplas av en rövare, i så slitna skinntrasor att han liknar ett troll. När han hotar henne med kniv slänger hon het mesostsmet i ansiktet på honom, stänger dörren utifrån innan hon flyr. På vägen möter hon vallpojken och de får korna välhållna hem till byn. Jäntan får mycket beröm och blir gift med bondsonen. Men hon slutar aldrig ha mardrömmar om rövaren, alla farhågor om vad som drabbat honom döljer sig i hennes undermedvetna. Nästa sommar finner de rövaren död i fäboden, blind av vasslen, ihjälsvulten, hela fäboden stinker död.
I "Tjänsteanden" skapar sig skomakarlärlingen en spirritus, som kan ge honom magisk hjälp, men det är också en olycka, för det man inte skapar med egen kraft bär ingen lycka med sig.
I "Vattnet i Kyrkviken" har prästen börjat tvivla på Guds existens, och med tvivlet blir han allt hårdare mot sina sockenbor. Han vill utrota all vidskepelse, men visar sig minst lika vidskeplig själv.
I "Den heliga bilden i Lucca" förtröstar sig det gamla paret från Sicilien på att bara de skänker sina magra tillgångar till den heliga Kristusbilden, kommer deras eget liv att lösa sig på bästa sätt. Hur än mycket tvivel och hån de möter, vägrar de ge upp sin övertygelse.
I "Vägen mellan himmel och jord" möter den f.d. Ekeby-kavaljer Beerencreutz döden vid 75 års ålder, och finner att med musik försvinner rädslan. Musik är förbindelselänken till andevärlden. Löjtnant Liljecrona på Lövdala (alter ego för Selmas far), spelar lugnt för Beerencreutz.
"Två spådomar" är en självbiografisk text på anmodan av Lagerlöfs tyska förläggare, där hennes moster ska ha spått Selma vid hennes födelse, en rån en mosters spådom vid hennes födelse, om hennes framtida liv som ogift författare. När hon i Jerusalem inte kan låta bli att rådfråga en spåman, ett medium, kan hon inte låta bli att tvivla, säger han inte bara vad hon vill höra? för att på en slant. Men då hör hon mostern för sitt inre öra, lyssna inte på honom, jag har ju redan spått dig när du var barn!
Andra samlingen (1921) med texter främst från krigåren är fortsatt allt mörkare, och känns närmast ångestfull och därför inte lika perefkt som den tidigare. Den inleds dock med "Magister Frykstedt" som sägs vara förebild till Gösta Berling, men faster Nana lär ha dömt ut Selmas tolkning, medan Selma själv menar att hon fått allt från just faster Nana.
"Tomten på Töreby" är olycksbådande. Tomten är sträng och har pli på gårdens invånare, tills den slarvige herr Henrik tar över och spelar bort den. Tomten hjälper honom vinna tillbaka gården, men bara i utbyte mot sitt liv, så att Henriks ordningsamme bror får ärva.
I "Dödskallen" är den fattige dödgrävaren på dåligt humör för att ingen vill bli hans gäst till julmiddagen. När hustrun protesterar mot hans övermodighet med orden 'över min döda kropp' skjuter han ett skott efter henne när hon flyr. Ensam och spefull, bjuder han så in en dödskalle från kyrkogården att dela hans ensamma måltid. Plötsligt ser han att skallen har ett skottsår i nacken, och tolkar det genast som ett bud från Gud, att se och betänka vad som kunde ha hänt när han siktat efter hustrun. En stor synd. Men Gud hade skickat tecknet för att rädda dem. Han går genast efter hustrun och berättar sin insikt. De glömde genast sin vrede mot varann, sin fattigdom och bekymmer. De känner endast lättnad och lycka.
"I emigrationsfrågan" redogör för skäl för och mot emigrationen från Sverige, hur riket åderlåtits på sin arbetsföra befolkning. Å andra sidan vill man inte ha tillbaka de som ställer till problem, eller varit starka konkurrenter, och så finns det alla som klarar sig bra och skickar hem stöd till de som bor kvar. Sens moral: "Det är bäst som sker." Var och en måste ju följa sin egen bestämmelse.
Sen kommer historier som jag är mer tveksam mot. I "Hur adjunkten fick prostdottern" önskar adjunkten inget hellre än att få predika, men alla är rädda för honom för att han är så 'svartmuskig' att han påminner om en 'rövare'. Till slut får han predika, gör han det så känslofullt att folket lockas till tårar. Problemet är att prostdottern, slutar att avvisa adjunkten när hon 'förstår hur älskad hon är'. Det stör mig att det handlar mer om hans livsdröm än hennes.
"Solförmörkelsedagen" (tydligen 17 april 1912) handlar om hur Solen skall strida med mörkret, hur den gamla gumman Beda fira att Solen vunnit. Och "Luciadagens legend" beskriver helgonets betydelse i det värmländska vintermörkret, "ljuset som betvingar mörkret, legendens om övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen mitt i vintern". Och hur än ofokuserad större delen av novellen ter sig, så handlar den om barmhärtig givmildhet när svälten brer ut sig, och i slutet ser jag för första gången 'helgonet' i Lucia och inte bara en utklädd flicka.
Sedan kommer alltfler texter om att offra sig. Ångesten över kriget brer ut sig. I "Artilleristen" offrar en man livet för att rädda en större folksamling från en kanon. I "Rakels gråt" hörs mödrars ångestskrin för sina hotade barn. "Ödekyrkan" som legat stum, gömd i storskogen, sedan digerdödens dagar, blir en metafor för författarens själ som 'förstummats' inför kriget som håller på att slå världen i spillror. "Den lille sjömannen" försöker vara hjältemodig, men dödsrädslan gör att han klamrar sig fast vid hemmet i det längsta. Och ett par texter om krigsfångar som vill att fredsbålet ska brännaupp kriget.
I "Dimman" lever en fridsam man, som försöker njuta av det egna hemmet, när dimman skärmar av resten av världen - de krigiska blodbaden våldsdåden - det dåliga samvetet över att gömma sig i den svenska tryggheten, att själen förslöas i tryggheten. Känslan att Gud kommer att straffa alla som 'gömmer sig'. Dåligt samvete över pacifism? Men så kommer brevet från krigsfången som önskar att fredsbålet skall brinna och bränna upp kriget.
Det är tydligt att ångesten över kriget som verkar olösligt, gör författaren frustrerad, att ingen lösning finna.
En av de för mig mest intressanta novellerna är "Syster Olives historia", där en samling människor på kryssning funderar över om 'intuition' finns eller inte, den inre kallelsen, är det något man ska följa, eller blir man bara lurad? Den f.d. skådespelerskan, numera barmhärtighetssystern, Olive, som förälskade sig i en hjältinnerollen Donna Sol, vilken fick henne att söka sig till teatern. Och hon blev firad för alla sina roller som enkelt folk, men när hon efter många år tvingar sig till att få spela Donna Sol, då blir det fiasko och hon lämnar skådespelaryrket.
Frågeställningen är om det finns något i vårt inre som kan vägleda oss? Vilken av de inre rösterna ska vi lyssna till? Inte ärelystnaden, för då går det fel. Är talang en vägledning? Eller kan alla 'kämpa' sig till talang nog för framgång? Lagerlöfs slutord handlar om att något 'gudomligt' måste det allt finas i den inre kallelsen, för att det ska bli rätt.
Och jag läser novellen som en metafor över Selma Lagerlöfs eget skrivande. Hon var en mästare vad gäller hembygdens historier, de har alla själsliga och psykologiskt djup, dubbeltydiga lagar av symboler att plocka fram, som kan underhålla många olika typer av läsare. Hennes troll och tomtar och andar, kan få oss att fundera över dualiteten kropp och själ. Hon hade onekligen stor talang. Och frammanar detta på ett öppet levande språk, som överlevt hundra år av samhällsförändringar, och har på okonstlad svenska fått fram många dubbelbottnade karaktärer.
Själv strävande hon dock alltsedan ungdomen alltid efter att få skriva ett stort diktverk. Gösta Berling genomgick två versversioner innan den fann sin perfekta form på prosa. Även Troll och människor innehåller texter helt i versform. "Slåtterkarlarna på Ekolsund", är helt skriven på rimmad vers, och ställer där Polhems geniala maskiner (robotar) mot människors delade livsglädje i samarbetet. Och naturligtvis hennes Prolog till Gustaf Fröding-festen, som är helt på vers. I Selmas ungdom var versen fortfarande idealet för hög litteratur, men det är inte de texterna som griper mig. Det var på prosa hon vann oss och gav oss mästerverk.
En annan tolkning är den kritik som Selma Lagerlöfs krigskritiska roman, Bannlyst, drabbades av. Hur än gärna författarinnan ville påverka läsarnas känslor, så är det inte politiken, som var hennes kallelse. Nog uttrycker hon ångest och hopplöshet inför blodbadet, frustrationen, men tyvärr blir inte texterna kring detta ämne lika fullgångna som de psykologiskt mer sanna iakttagelserna i de texter som låter henne betrakta livet på avstånd. Som i Gösta Berlings saga, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem med flera. Det är vardagen som blir politiken i hennes verk, Individers väg till medkänsla och barmhärtighet och samarbete och den sanna kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar