NP 1956 - Juan Ramón Jiménez

Juan Ramón Jiménez (1881-1958), spansk poet som fick Nobels litteraturpris 1956 med motiveringen:

"för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet"

Kanske är han idag mest känd för sin poetiska prosabok, Platero y yo, som han skrev på årtiondet före första världskriget. Den första versionen 1914, kom 1917 att utökas. Viktigt dessa år var också hans diktsamling  Diario de un poeta recién casado (En nygift poets dagbok), skriven under hans bröllopsresa 1916, via fartyg över Atlanten till och från New York. Han debuterade år 1900, bara 18 år gammal, och utgav fram till 1923 ett 25-tal böcker, och fler blev det därefter. Utmärkande för författaren är dock att han aldrig slutade att redigera sina dikter, för att få dem att stämma med sina ideal. Han ingick i en ung generation modernistiska förnyare av den spanska litteraturen. De dikter jag läst är symboliska, orimmade, med fria versmått och ibland lika gärna poetisk prosa. Vad jag förstår gick han från att utforska många raffinerade versformer, till att med åren bli allt mer formellt asketisk, med ett rent osmyckat språk. Just det som gör det så skönt att läsa.    

Född i Moguer, en liten sydspansk by när mot den Atlantiska kusten, kom havet att alltid vara en viktig symbol som han ofta inneslöt i sina dikter. Jag har läst boken The Poet and the Sea (2009) som har samlat alla dikter där Jiménez alluderat till havet på något sätt. Där finns dikter ända från 1900, men huvudnummer blir Diario de un poeta recién casado/Diary of a Newlywed Poet, eftersom den till huvuddelen skrevs under den långa sjöresan på Atlanten, från januari till juni 1916. Men vid spanska  inbördeskrigets utbrott 1936 flyttade Jiménez till USA och undervisade på olika universitet där, men levde sina sista år i Puerto Rico. 

Tack vare att boken är tvåspråkig spansk-engelsk på varje uppslag, kan jag både njuta av det spanska språket och dubbelkolla betydelsen i den engelska översättningen på motsatta sidan. Meningarna böljar suggestivt, pulserar, upprepningar och vokaler, så jag känner dyningar och jämn vågrytm. Havet har ett mångtydigt symboliskt värde för Jiménez. Från sin uppväxt i Moguer, och sin tillbakadragna livsstil, sökte han sig ofta till havet för inspiration och naturnära ro. Havet speglar hans känslor, både soligt glänsande lugn och mörk oro och upprördhet. Havet kommer att symbolisera hans egen skaparkraft, den själsliga eviga nivån, lika evig som havet, men också alltid nytt, precis så som han hela tiden ville förnya sina egna dikter. Havet kan vara en moder, som lugnar, kärlek i sin mest eviga form, men också en gudom som oroar med sin styrka, ofta övermäktig. 

Efter alla dessa känslor, denna kärlek och inspiration, kommer sista dikten, Ola sin nada más (Juste a Wave) lite som en chock, när han - på ålderdomen - tycks släppa havet, och menar att han hela livet har sökt Havets hjärta förgäves. Han ser inte längre det gudomliga, han får ingen tröst, havet är bara en slumpmässig våg. Han som  hela livet funnit sin själ i havet, tycks plötsligt ha tappat tron. 

Dikten står sist, men jag vet inte hur sent i produktionen den dök upp. kan det ha varit redan vid inbördeskriget?

Den poetiska samlingen prosatexter Platero y yo, som lär ha översatts till svenska i två delar, Silver och jag, och Samtal med Silver. Textens huvudperson är dock författarens födelseort Moguer, där han vistats även senare, bland annat åren 1907-1912, när texten skrevs. I den lilla staden med omnejd promenerar författaren med sin silverglänsande åsna, Platero (som också betyder silversmed), och begrundar livets mångfald av yttringar, människor, djur och natur. Det blir en mosaik av betraktelser, mer realistiska än nostalgisk, men ändå i ett dis av barndomens försvunna värld. 

Den utkom som sagt först i en kortare version, antagligen var detta 'versionen för barn', där man rensat bort elaka präster, död och sjukdom. Jag är inte helt säker, men den första version jag själv fick tag på,  var mycket kort och 'helt fel'. Den var illustrerad med träsnitt där åsnan var svart eller mörkbrun (!), trots att textens Platero är silverglänsande. Boken var också tvåspråkig version, och tyvärr hade den engelska texten gjorts onödligt lång och trög, och hade förlorat den spanska textens renhet. Inte behöver barn fler ord än vuxna för att förstå!

Därför blev jag så lycklig när jag fann Stanley Appelbaums översättning (2004), en fullständig version, också spansk-engelsk, lika vacker på engelska som i spanska original, inte en stavelse utbroderad, så jag har med glädje läst både spansk och engelsk version parallellt.  Boken är en poetisk juvel på prosa. 

Åsnan som inte säger något när författaren pratar med med åsnan, kan sägas vara en barnvänligare version av 'havet', någon att prata med som snällt lyssnar utan att avbryta, det är inte skaparguden han brottas med, här är det inre barnet i sin ursprungliga närhet till livet, i sin mest jordnära version. Här finns insikter och upplevelser som vi alla kan känna igen oss i. Men också sånt som känns mer exotiskt.   

138 korta texter i vilka författarens silvergrå åsna är hans själsliga partner i utforskandet av den bygd där han föddes, en bygd från en äldre värld som snart skall försvinna i takt med 1900-talets framfart.  Hur än poetiska texterna kan kännas i sin meditativa minnesteknik, så är det fel att likna det vid idyll. Även om barnversionen sorterade bort elakhet, död och sjukdom, så finns allt med i den fullständiga texten, hela landsbygdslivet, liv och död, bygdeoriginal som vi inte längre ser till.