Written on the Body - Jeanette Winterson (1992)

Den här romanen är skapar ett på ytan modernt kärleksdrama, erotisk passion mellan den gifta kvinnan Louise och berättaren, som verkar vara serie-monogam, det vill säga byter partner var sjätte månad, fram tills hen möter Louise. Och allt beskrivs med härlig vardagsrealism, och vardagligt språk, med såväl ironi som humor och dramatik. 

Könsfrågan är inte det viktiga i den här texten. Annat än genom att medvetet ta avstånd från att säga det ena eller det andra. Ändå frågar sig många just det, är berättaren han eller hon? Bisexuell? Boyfriend, kan i princip även betyda manlig vän. Vi får inte veta, för det är oviktigt. Viktig är endast Louise. Alltså frågan vad 'Kärlek' är. Våra föreställningar, förförståelser, illusioner, hur allt förändras över tid. 

Berättarens utveckling i romanen går från Eros till Agape, från osäkerhet till passion till desillusion - eller bara nöjd med att vara bara med sig själv.  Det är också möjligt att den androgyna berättaren är en vinkning till 'Orlando' av Virginia Woolf. (En av de mästerverk jag ännu inte läst - bara sett som film.)

Men egentligen är den till synes glesa texten ett potpurri av klichéer kring kärlek, alltifrån sångtexter, till litterära texter från Shakespeare, Tolstoj, D H Lawrence och många andra. Antagligen så många att jag har missat en hel del. Av allt detta lyckas hon med oöverträffad stilkänsla skapa både något som liknar populär Romance, likaväl som faktatext kring kropp och cancer. Och i synnerhet en filosofisk text över människan och hennes kärleksyttringar. 

Titeln får mig att tänka på Greenaways film "The Pillow Book", men som kom fyra år senare, 1996, ett erotiskt drama inspirerat av japanska Sei Shonagons 'Dagbok'. I filmen målas japanska tecken på huvudpersonens hud. Hos Winterson är de förälskades hud så känslig att varje beröring blir som att läsa blindskrift (braille). "I didn't know that Louise would have reading hands." Att förälskade inte behöver ord för att tolka varandra. Efter att Louise glidit ur berättarens händer har hens hud blivit okänslig, som en våtdräkt av gummi. 

Winterson skriver: "Written on the Body is a secret code only visible in certain lights: the accumulations of a lifetime gather there. In places the palimpsest is so heavily worked that the letters feel like braille."

Palimpsest, ett begreppet för handskrifter där texten skrapas bort för att det dyra pergamentet ska kunna återanvändas. Sedan 1982 används termen även för litterära verk som använder en äldre hypotext, ett äldre verk, nästan som en mall för sin egen omtolkning av innehållet. Vilket alltså är vad Winterson har gjort med den här romanen. I slutet frågar sig Berättaren om Louise bara är en fantasiprodukt. 

Hon var i alla fall Wintersons försök att filosofera kring kärlekens alla olika yttringar.  

I skuggan av unga flickor i blom : På spaning ... 2 - Marcel Proust (1919)

Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.  

Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om. 

Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin. 

Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och  blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.  

Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad. 

Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande,  hans offer-mentalitet. 

I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös. 

Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter. 

Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?

Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången  struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här: 

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."

Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon. 

Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor.  Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.  

Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.

Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima). 

I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar. 

Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner. 

Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka. 

Hummelhonung - Torgny Lindgren (1995)

 

En oförliknelig Torgny Lindgren-'skröna'. Som visar på hans förmåga att dra in läsaren, i den lättläst skönt glidande prosan, norrländsk, smått biblisk - alls inte uppenbart - men i just det här fallet, med så mycket äckel i det konkreta gestaltandet av människokropp, att jag aldrig kommer att vilja läsa om den. Men Augustpriset vann den 1995. 

Det handlar om två trätobröder, den eviga tvekampen bröder emellan, i slutänden mänsklig dårskap. En mycket negativ bild av människoliv, där en vinkel är att människor bör dö ut och lämna naturen åt sig själv, att bli 'naturlig' igen. Men kanske är det bara Hadars tanke en kort stund, vad vet jag. 

Det är fullt möjligt att överlagra texten med möjliga bibliska liknelser, som Kain och Abel, rövarna på korset kring Jesus, den albino-vita Minna, som en Madonna, likaväl som hora, som båda bröderna utnyttjat. Sonen som blir 'upphängd' vid en olycka som berövar honom livet. Med mera. Men bara överlagrat, för inget är omskrivningar av Bibeln. 

Detta är mer skröna, som främst handlar om människors oupphörliga historieberättande, om sig själva och sina liv, alla ljuger om allt och alla. 

Till bröderna kom en författarinna, som hela tiden diktar ihop en historia om något helgon, Kristoffer, isolerad i Norrlandsvintern har hon inga källor att tillgå. Egentligen var hon bara på genomresa, skulle sova över en natt hos Hadar (fläskätande cancersjuk), innan hon drog vidare till nästan bokprat i obygden. Men kvar blev hon, och upptäcker snart Hadars bror Olof i granngården, den omåttligt feta, hjärtsjuke, sockerätaren - de två trätobröderna. Och blir kvar hela vintern, vallar mellan dem, hjälper dem av ren helgonlik barmhärtighet. Men samtidigt rent tanklöst omhändertagande, men också nyfiken. 

Varför tar kvinnan alltid denna meningslösa tunga börda på sin rygg? 

I det här fallet är hon visserligen författare, och alltså har till uppgift att 'ljuga ihop' historier, vilket livnär sig på nyfikenhet. Alldeles på slutet, efter brödernas död - funderar hon över sin bok, där helgonets liv börjat sammanblandas med hennes egna intryck denna vinter med bröderna - och finner att 

"Även om Kristoffers liv kan förefalla storslaget och gripande, kanske skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet, den egenartade men alls inte sällsynta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade anspråken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfullhet och  mening; bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighet för tillvaron, det enkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfulla helhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till det mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet."

Meningslöshet och likgiltighet - så kan alltså Torgny Lindgren sägas ha beskrivit sin egen bok, som jag nyss läst. Eller var det om människolivet? Eller om författandet?

Witches Abroad : Discworld 12 - Terry Pratchett (1991)

Åren går alldeles för fort. Det är länge sedan jag läste den första Häx-boken, i Terry Pratchetts Skivvärld, men nu har jag läst även den tredje Häx-boken och den är lysande! Jag ska inte orda så mycket om boken, bara rekommendera den. Det är omöjligt att sammanfatta boken, eller ens peta i den. Den ska läsas.

Pratchett är så lysande när det gäller att väva samman alla tänkbara sagor, symboler, ja alla sorts mänskliga kulturella referenser, på det mest kluriga och humoristiska sätt. Man kanske till och med kan kalla det 'postmodernism', hans egen speciella mix av referenser och blandningar. 

Just den här boken började med mysig humor på feelgood nivå, ironisk humor kring turism (Britter på resa ) och sedan växlar den upp med alla möjliga sagoreferenser, i synnerhet allt med häxor - huvudpersoner är Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick - men även vampyrer, voodoo och zombies är med på sina hörn. Det är en vindlande intrig, och även om jag hittade mängder av referenser har jag säkert missat en del, som ligger utanför mina kunskaper. 

Och sedan detonerar upplösningen på ett sätt som gör den för mig till en bok att älska. För Pratchett lyckas alltid infoga en hel del mänsklig klokskap, och emellanåt även ren vishet. 

Botanisera gärna i Terry Pratchetts Discworld. Jag ska definitivt ta mig an fler av böckerna. 

Herr von Hancken - Hjalmar Bergman (1920)

Herr von Hancken tillhör de Hjalmar Bergman-romaner jag nu läser för första gången. Jag har inte ens sett filmatiseringen (eller var det en TV-serie?) med Per Oscarsson. Bilden av honom har jag dock sett, både på bokomslag och trailers, den är inpräntad i mig, en mager gammal man i trekantig 1700-tals hatt. Men romanen tilldrar sig sommaren 1806, alltså tre år före den statskupp som avsatte och landsförvisade Gustav IV Adolf (och ledde till att  Bernadotte blev påläggskalv). Ute i Europa härjar Napoleon, kejsare sedan två år, i efterdyningarna av revolution och reaktion, nu med anfallskrig, slaget vid Austerlitz sex månader tidigare. 

Hjalmar Bergman är en begåvad 'kameleont', hans förmåga att skifta stil och göra det med bravur, känns exceptionell. Texten är från första till sista sidan mycket skickligt gestaltad sengustaviansk tid, och stilen som en pastisch på den tidens litteratur. Karaktärernas vistas i svallvågor av utopier som växer sig höga och sedan slås ner obarmhärtigt, slag i slag.

Mot denna bakgrund fokuseras en liten brunnsort utanför Wadköping, dit kapten von Hancken kommer av hälsoskäl, med mindre än ett år kvar att leva. Berättare är Bror Benjamin Carlander, informator till von Hanckens son Adolphen. Carlander är fattig, oäkta son, utan kunskap om sin far, så han är prisgiven åt den snikna familjen Hancken, utan möjlighet att få studera och ta sig fram som präst.   

Den skröplige von Hancken är uppfylld av ärelystna utopier om sig själv, han grälar på 'Vår Herre', som tycks ha alltid ha lagt krokben för hans 'bestämmelse', allt han gör går om intet. Med andra ord centrerar sig historien kring livslögner och blå dunster. Självbedrägerierna kan jämställas med Don Quixotes vilda drömmar om stordåd. Och von Hancken har sin egen Dulcinea, en mörk skönhet kallad Vicomtessen d'Aiguille di Rocca Antica', som egentligen är en Anna-Lisa Carlsdotter från Västergötland, expert på förförelser. Via henne flammar passionerna upp en sista gång. 

Den uppblåste von Hancken ljuger och utnyttjar, och lyckas först uppegga sin omgivning att bygga äreportar till kungen - för att Hancken själv ska få glänsa så klart. Eller snarare, omgivningen utnyttjar von Hanckens galenskap för sina egna intriger. Men när kungen aldrig kommer förbi brunnsorten som ett förvanskat rykte påstått, byter han sida och startar ihop med andra ljusskygga individer ett revolutionsråd av 'frimurare', som säger sig avskaffa det mest, inklusive äktenskapet, och startar sitt eget despotiska styre, som slutligen kräver kungens avsättning. Allt är en storm i ett vattenglas i den lilla brunnsorten, och kommer strax att sopas bort av högre myndigheter. von Hancken är dödssjuk och anses galen. 

Berättaren Carlander hyser själv utopiska drömmar, att hans eget ursprung skall avslöjas via något underbart avslöjande. En förväntan om att vara son allraminst till en greve, om än en  'oäkta' son, så drömmer han om att bli erkänd. Historiens alla turer återberättas trettio år efteråt, men nyfikenheten hålls hela tiden levande intill sista sidan, om hur allt hänger samman och slutat. Visst leder de groteska turerna till galghumor, ironin blir komik, men som alltid hos Hjalmar Bergman aldrig utan allvarliga djup. Berättelsens väg går från utopi och storhetsvansinne, via skuggor som kväser ärelystnaden, och till sist väcker insikter, resignation och klarsynt accepterande av livets vardag. Hjalmar Bergman tar alltid ner människor på jorden.

För att citera von Hanckens egna ord mot slutet: 

"Som en tom pust kom jag till jorden och i vattnet ristade jag mitt namn."