Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.
Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om.
Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin.
Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.
Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad.
Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande, hans offer-mentalitet.
I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös.
Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter.
Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?
Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här:
"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."
Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon.
Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor. Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.
Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.
Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima).
I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar.
Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner.
Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar