Herr von Hancken tillhör de Hjalmar Bergman-romaner jag nu läser för första gången. Jag har inte ens sett filmatiseringen (eller var det en TV-serie?) med Per Oscarsson. Bilden av honom har jag dock sett, både på bokomslag och trailers, den är inpräntad i mig, en mager gammal man i trekantig 1700-tals hatt. Men romanen tilldrar sig sommaren 1806, alltså tre år före den statskupp som avsatte och landsförvisade Gustav IV Adolf (och ledde till att Bernadotte blev påläggskalv). Ute i Europa härjar Napoleon, kejsare sedan två år, i efterdyningarna av revolution och reaktion, nu med anfallskrig, slaget vid Austerlitz sex månader tidigare.
Hjalmar Bergman är en begåvad 'kameleont', hans förmåga att skifta stil och göra det med bravur, känns exceptionell. Texten är från första till sista sidan mycket skickligt gestaltad sengustaviansk tid, och stilen som en pastisch på den tidens litteratur. Karaktärernas vistas i svallvågor av utopier som växer sig höga och sedan slås ner obarmhärtigt, slag i slag.
Mot denna bakgrund fokuseras en liten brunnsort utanför Wadköping, dit kapten von Hancken kommer av hälsoskäl, med mindre än ett år kvar att leva. Berättare är Bror Benjamin Carlander, informator till von Hanckens son Adolphen. Carlander är fattig, oäkta son, utan kunskap om sin far, så han är prisgiven åt den snikna familjen Hancken, utan möjlighet att få studera och ta sig fram som präst.
Den skröplige von Hancken är uppfylld av ärelystna utopier om sig själv, han grälar på 'Vår Herre', som tycks ha alltid ha lagt krokben för hans 'bestämmelse', allt han gör går om intet. Med andra ord centrerar sig historien kring livslögner och blå dunster. Självbedrägerierna kan jämställas med Don Quixotes vilda drömmar om stordåd. Och von Hancken har sin egen Dulcinea, en mörk skönhet kallad Vicomtessen d'Aiguille di Rocca Antica', som egentligen är en Anna-Lisa Carlsdotter från Västergötland, expert på förförelser. Via henne flammar passionerna upp en sista gång.
Den uppblåste von Hancken ljuger och utnyttjar, och lyckas först uppegga sin omgivning att bygga äreportar till kungen - för att Hancken själv ska få glänsa så klart. Eller snarare, omgivningen utnyttjar von Hanckens galenskap för sina egna intriger. Men när kungen aldrig kommer förbi brunnsorten som ett förvanskat rykte påstått, byter han sida och startar ihop med andra ljusskygga individer ett revolutionsråd av 'frimurare', som säger sig avskaffa det mest, inklusive äktenskapet, och startar sitt eget despotiska styre, som slutligen kräver kungens avsättning. Allt är en storm i ett vattenglas i den lilla brunnsorten, och kommer strax att sopas bort av högre myndigheter. von Hancken är dödssjuk och anses galen.
Berättaren Carlander hyser själv utopiska drömmar, att hans eget ursprung skall avslöjas via något underbart avslöjande. En förväntan om att vara son allraminst till en greve, om än en 'oäkta' son, så drömmer han om att bli erkänd. Historiens alla turer återberättas trettio år efteråt, men nyfikenheten hålls hela tiden levande intill sista sidan, om hur allt hänger samman och slutat. Visst leder de groteska turerna till galghumor, ironin blir komik, men som alltid hos Hjalmar Bergman aldrig utan allvarliga djup. Berättelsens väg går från utopi och storhetsvansinne, via skuggor som kväser ärelystnaden, och till sist väcker insikter, resignation och klarsynt accepterande av livets vardag. Hjalmar Bergman tar alltid ner människor på jorden.
För att citera von Hanckens egna ord mot slutet:
"Som en tom pust kom jag till jorden och i vattnet ristade jag mitt namn."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar