En oförliknelig Torgny Lindgren-'skröna'. Som visar på hans förmåga att dra in läsaren, i den lättläst skönt glidande prosan, norrländsk, smått biblisk - alls inte uppenbart - men i just det här fallet, med så mycket äckel i det konkreta gestaltandet av människokropp, att jag aldrig kommer att vilja läsa om den. Men Augustpriset vann den 1995.
Det handlar om två trätobröder, den eviga tvekampen bröder emellan, i slutänden mänsklig dårskap. En mycket negativ bild av människoliv, där en vinkel är att människor bör dö ut och lämna naturen åt sig själv, att bli 'naturlig' igen. Men kanske är det bara Hadars tanke en kort stund, vad vet jag.
Det är fullt möjligt att överlagra texten med möjliga bibliska liknelser, som Kain och Abel, rövarna på korset kring Jesus, den albino-vita Minna, som en Madonna, likaväl som hora, som båda bröderna utnyttjat. Sonen som blir 'upphängd' vid en olycka som berövar honom livet. Med mera. Men bara överlagrat, för inget är omskrivningar av Bibeln.
Detta är mer skröna, som främst handlar om människors oupphörliga historieberättande, om sig själva och sina liv, alla ljuger om allt och alla.
Till bröderna kom en författarinna, som hela tiden diktar ihop en historia om något helgon, Kristoffer, isolerad i Norrlandsvintern har hon inga källor att tillgå. Egentligen var hon bara på genomresa, skulle sova över en natt hos Hadar (fläskätande cancersjuk), innan hon drog vidare till nästan bokprat i obygden. Men kvar blev hon, och upptäcker snart Hadars bror Olof i granngården, den omåttligt feta, hjärtsjuke, sockerätaren - de två trätobröderna. Och blir kvar hela vintern, vallar mellan dem, hjälper dem av ren helgonlik barmhärtighet. Men samtidigt rent tanklöst omhändertagande, men också nyfiken.
Varför tar kvinnan alltid denna meningslösa tunga börda på sin rygg?
I det här fallet är hon visserligen författare, och alltså har till uppgift att 'ljuga ihop' historier, vilket livnär sig på nyfikenhet. Alldeles på slutet, efter brödernas död - funderar hon över sin bok, där helgonets liv börjat sammanblandas med hennes egna intryck denna vinter med bröderna - och finner att
"Även om Kristoffers liv kan förefalla storslaget och gripande, kanske skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet, den egenartade men alls inte sällsynta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade anspråken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfullhet och mening; bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighet för tillvaron, det enkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfulla helhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till det mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet."
Meningslöshet och likgiltighet - så kan alltså Torgny Lindgren sägas ha beskrivit sin egen bok, som jag nyss läst. Eller var det om människolivet? Eller om författandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar