Den här romanen är skapar ett på ytan modernt kärleksdrama, erotisk passion mellan den gifta kvinnan Louise och berättaren, som verkar vara serie-monogam, det vill säga byter partner var sjätte månad, fram tills hen möter Louise. Och allt beskrivs med härlig vardagsrealism, och vardagligt språk, med såväl ironi som humor och dramatik.
Könsfrågan är inte det viktiga i den här texten. Annat än genom att medvetet ta avstånd från att säga det ena eller det andra. Ändå frågar sig många just det, är berättaren han eller hon? Bisexuell? Boyfriend, kan i princip även betyda manlig vän. Vi får inte veta, för det är oviktigt. Viktig är endast Louise. Alltså frågan vad 'Kärlek' är. Våra föreställningar, förförståelser, illusioner, hur allt förändras över tid.
Berättarens utveckling i romanen går från Eros till Agape, från osäkerhet till passion till desillusion - eller bara nöjd med att vara bara med sig själv. Det är också möjligt att den androgyna berättaren är en vinkning till 'Orlando' av Virginia Woolf. (En av de mästerverk jag ännu inte läst - bara sett som film.)
Men egentligen är den till synes glesa texten ett potpurri av klichéer kring kärlek, alltifrån sångtexter, till litterära texter från Shakespeare, Tolstoj, D H Lawrence och många andra. Antagligen så många att jag har missat en hel del. Av allt detta lyckas hon med oöverträffad stilkänsla skapa både något som liknar populär Romance, likaväl som faktatext kring kropp och cancer. Och i synnerhet en filosofisk text över människan och hennes kärleksyttringar.
Titeln får mig att tänka på Greenaways film "The Pillow Book", men som kom fyra år senare, 1996, ett erotiskt drama inspirerat av japanska Sei Shonagons 'Dagbok'. I filmen målas japanska tecken på huvudpersonens hud. Hos Winterson är de förälskades hud så känslig att varje beröring blir som att läsa blindskrift (braille). "I didn't know that Louise would have reading hands." Att förälskade inte behöver ord för att tolka varandra. Efter att Louise glidit ur berättarens händer har hens hud blivit okänslig, som en våtdräkt av gummi.
Winterson skriver: "Written on the Body is a secret code only visible in certain lights: the accumulations of a lifetime gather there. In places the palimpsest is so heavily worked that the letters feel like braille."
Palimpsest, ett begreppet för handskrifter där texten skrapas bort för att det dyra pergamentet ska kunna återanvändas. Sedan 1982 används termen även för litterära verk som använder en äldre hypotext, ett äldre verk, nästan som en mall för sin egen omtolkning av innehållet. Vilket alltså är vad Winterson har gjort med den här romanen. I slutet frågar sig Berättaren om Louise bara är en fantasiprodukt.
Hon var i alla fall Wintersons försök att filosofera kring kärlekens alla olika yttringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar