Jag trodde att jag hade läst den här romanen, för många år sedan, men verkar ha förväxlat två titlar, för det var en annan farmor på väg mot Sankte Per. Men nu har jag i alla fall läst Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre, och efter den texten är hon svår att glömma. Hela historien tilldrar sig under en enda dag, Farmor Agnes Borcks 78-årsdag. Boken har två delar, varav den första är längst och rör sig i Farmors egna tankar, alltifrån förväntningar om att bli överraskad av sina barn och barnbarn, till alla avgörande händelser alltsedan barndomen. Denna dag tänker hon sälja sitt stora Borckska hus och dela pengarna med sina barn.
Hon för dialog med sina inre röster, och kallar dem Vår Herre, som hon tagit många nappatag med livet igenom. Det är svårt att inte känna med den gamla kvinnan och hennes sega inre kamp. Visst är hon barsk och kritisk, men också stolt över sitt förstånd och sin rådighet. Gärna berättar hon anekdoten om hur hon som 16-åring beslöt räkna innehållet i sin sparbössa, och hennes far knekten ser det och tar pengarna ifrån henne. Eftersom dottern är hans är pengarna hans. Men Agnes tar genast hjälp av länsman för att få sina pengar tillbaka. När Vår Herre, en inre kritisk röst? mot slutet menar att pengarna var hennes fars, då har jag svårt att hålla med om sensmoralen, att man inte ska sätta sig upp mot sin far, sin Herre. Behövdes pengarna till något viktigt, eller tog han dem för sitt eget nöjes skull? Agnes fick tillbaka dem, men kasts samtidigt ut ur hemmet och får därefter klara sig själv.
På ytan är Farmor och Vår Herre en historia om otillförlitligheten i minnen, hur olika personer kan se olika på samma företeelser och händelser. Allt ses genom Agnes osäkra minne, så någon objektiv sanning får vi aldrig ta del av. I den avslutande delen har Agnes tre medelålders barn kommit, så alla kan gå med till banken och få sina huspengar. De kom utan sina barn, utan överraskning. Och alla ifrågasätter Agnes förstånd och minne. Varför? Håller gumman på att bli senil? Agnes undrar ibland, men återvänder alltid till anekdoten om hennes rådiga förstånd.
Minnet kan svikta på gamla dar. Synvinklar skiljer sig. Det hon tyckte att hon gjort bra, får mothugg. Agnes förstånd får sig en törn. Ljuger hon för sig själv? Eller är minnen alltid illusioner vi skapar oss? Att bara se vad man vill se? Att medvetet glömma det osköna i livet? Eller en vilja att svärta ned andra för att må bättre själv? För mig blir sensmoralen att ingen sitter inne med hela sanningen. Alla är olika, även inom samma familj, och har olika erfarenheter och synvinklar.
Men en överraskning får Agnes. Barnbarnet Nathan återvänder. Sorgebarnet, rebell och lögnare, oäkta son till favoritsonen Gabriel, som dog tidigt i lungsot. Nathan slängde hon ut när han stulit smycken från juveleraren i grannhuset. Trots att han lämnat tillbaka allt, och ansågs förlåten av guldsmeden. Farmor stod inte längre ut med hans lögner. Eller är det skuggan av hur hon själv slängdes ut i unga år?
De återvunna pengarna från sparbössan (det 'roade' länsman att hjälpa flickan) inledde Agnes ekonomiska framgångar, hennes klassresa från soldattorpet, till giftermålet med den borgerligt välbeställde Jonathan Borck, som just låtit bygga sig ett ståtligt hem. Fastigheter är vuxenlivets sparbössor. Sedan maken har dött och huset blir för stort och tomt, vill Agnes dela det med sina barn och barnbarn. Hon vill inte bete sig som sin far, och vill motta sina barns tacksamhet för pengarna.
Under den lättlästa ytan finns det många djuppsykologiska symboler. Viktigast är Borcks fastighet. Den är inte bara sparbössa. Skaparen, byggmästare Grundholm, hade en egenhet, alltid finner man något konstruktionsfel i efterhand, mer eller mindre dolt. I Borcks hus, som först verkade perfekt med sina 22 rum, upptäcks ett centralt tomt utrymme på 28x12 (meter eller fot?). Det saknar fönster, ljus, ventilation. Dörren leder bara in i mörker. En skamfläck, eftersom det saknar funktion.
Vid den tiden tjänade Agnes piga hos Grundholm, och träffar genom honom ungkarlen Jonathan Borck och får en visning av nybygget. Hon frågar genast vart dörren leder, och Jonathan kastar genast ur sig att det kan bli Skamvrå åt hans framtida barn. Agnes brast genast ut i hejdlöst skratt, åt den tokiga idéen. Men det verkar som om det skrattet ledde till frieri och giftermål. Jonathan hade epilepsi och därför svårt att hitta en maka, men Agnes tackade ja av ekonomiska skäl.
Fastighetens skamvrå döljer också Agnes inre mörker, det undermedvetna, svart och skrämmande. Nästan onåbart. Allkärlek och passion uppslukas i det tomrummet. Byggmästaren, Skaparen, kan sägas vara ansvarig för det omedvetna. Grundholm var en pilsk arbetsgivare, som Agnes fick använda list för att hålla ifrån sig. Knep för att klara sig undan alla inviter. Känslorna fick stanna i det omedvetna. Hon hade redan en fästman, Axelsson, när Borck friade. Han stannade ändå lojalt hos henne livet ut, som dräng. Strikt platonskt, i hierarkiskt samarbete. Han förstod hennes ekonomiska skäl.
Trots att Agnes skrattat åt idén med skamvrå, brukade hon stoppa in sina barn där. Och då ser jag mörkret som en livmoder, att hålla kvar dem i det längsta. Rummet blev till en rad fantasier för barnen, de skapade myter om en huvudlös man som skulle ligga i någon vrå och hålla liv i deras fasa. Nu på gamla dar talar de om att deras far brukade släppa ut dem i smyg. Och sina egna barn håller de borta från Farmor. Alla utom barnbarnet Nathan, han var för busig. Honom gick farfar in till, med godsaker och satt där i mörkret med honom. Nathan som fått ärva hans epilepsi.
Agnes vägrade alltid låta sig skrämmas. Barnbarnet Nathan däremot fylldes av det, och trots att han blev ohjälpligt rädd av sig, blev det också hans 'räddning' efter att ha slängs ut av sin farmor, gick han inte under som alla förväntat sig, utan fick en lukrativ karriär som clown i Amerika. Men det gläder inte Agnes att han inte kommer krypande som en luggsliten förlorad son. Nathan ville visa vilken 'karlakarl' han blivit, vilken framgångsman i dubbla pälsverk, men misslyckas och blir utslängd igen av Agnes.
Farmor är van att vara omgiven av tiggare, som hon får vara nådig mot. Grundholm hade slutat som matfriande tiggare. Nathan förstår och byter kläder med en tiggare. Hans karriär och stora dollar-gager är trots allt tvetydiga, då det främst är epilepsin och de nervösa tics han drabbas av i rädslan, som fått publiken att skratta hejdlöst. Ja, det är en dyster historia, inga spår av den humor vi brukar hitta hos Hjalmar Bergman. Snarare blir man bekymrad över människors kyla.
När jag läst Hjalmar Bergmans bre, utgivna i fyra digra band, pratar han sällan om sitt skrivande. Men just åren 1920-21 brevväxlar han dock med regissören Victor Sjöström, där det pratas en hel del om synopsis för filmindustrin. Man anar filmens påverkan. Bland annat anar jag Chaplin bakom en kommentar om en 'dum guldgrävare' som blir lurad i en film. Bergmans dialoger har det alltid varit fart och driv i, som gjort för teater och film. Agnes inre dialog är högsta romankvalitet, men svårt att gestalta på film.
Texten kan kännas 'gles', den blir lättläst, men efteråt anar man att alla luckor, allt som undanhålls, är ett medvetet stildrag. Vi läser snabbt en god historia, på ytan, med utmejslade karaktärer. Men det går alltid att hitta djupare lager av allt tydligare mångbottnade symboler. Och med tanke på Bergmans senare roman Clownen Jac, kan han redan ha börjat tänka på sig själv som författare, i Clownens förklädnad.
Romanen är väl värd att läsas om. Och innehåller betydligt mer än det jag lyft fram härovan. Temat med otillförlitliga minnen och olika synvinklar på samma händelseförlopp, kan också hänsyfta till skapandet i sig, det arbete som författare dagligen ägnar sig åt att klura kring. Byt ut några ord, några rader, och genast förändras alla förutsättningar. Läsaren kan välja att tolka det djupare, eller bara skratta åt det. Men någon komedi är inte den här romanen. Bergman börjar få en allt mörkare svartsyn på livet.
Farmor Agnes Borcks tycks i slutets självrannsakan uppnå djupare insikter, om sitt ekonomiska maktbegär inte minst, när samvetet påpekar: "Det konstiga med dig är att den du håller av, ska vara din hund.".
Ett vackert citat ur boken, dubbelbottnat: "Gud är god mot dem som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. han har skapat två världar : den ena för dem, som älska, den andra för de andra."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar