Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.
Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.
Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.
Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.
Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig.
Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.
Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar.
Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar