En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse.
I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.
Vid första anblicken kan 'Min bokvärld' ses som Ekmans referat av tjugofyra litterära verk, men hon nämner än fler som exempel kring en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelse.
Och hon försvarar författare mot kritik som blandat samman liv och text. En jag-berättad text behöver alls inte vara biografisk, hur än mycket man lånar ur sitt liv. (Jfr En stad av Ljus.) Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.
"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi." (s.130)
Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. Jag medger att sådana människor som vi har nytta eller nöje eller till och med känner skräck när vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)
Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag ändå flagor, som att farmor sålde godis på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång, med mera. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till en påhittad karaktärs liv. De visar på människors livsvillkor
Våra mänskliga upplevelser är allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget. med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att få läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska, men en allmängiltig upplevelse är det på flera plan.
Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar naturen. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar