NP 1930 - Sinclair Lewis

 "för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor"

År 1930 gick Nobels litteraturpris för första gången till en amerikan, Sinclair Lewis (1885-1951), född i Minnesota. Svenska Akademin prövade en ny policy för urval av pristagare. Eftersom Nobels testamente föreskriver att priset skulle gå till den som "gjort mänskligheten den största nytta", börjande man 1930 tänka att det innebar författare med större läsekrets än poeter, författare som nått till många 'vanliga' läsare, alltså främst med romaner, inte poesi. Och författarna skulle vara aktiva i samtiden. 

Sinclair Lewis passade som hand i handske. Hans lättillgängliga beskrivning av  den amerikanska medelklassen hade från 1920 oväntat blivit en bästsäljare. Själv var han född i ett litet samhälle med endast 3000 invånare, och fick i sitt skapande stor  användning av sådant småstadsliv, så utbrett med världens utveckling på 1920-talet.   

Efter universitetsexamen från Yale 1908, skrev Sinclair Lewis tidningsbidrag fram till första seriösa romanen 1914. Men det stora genombrottet blev Main Street (1920), som jag läst på engelska. Den roade mig enormt, liksom den vann oväntat stort genklang hos sina samtida läsare. Redan första året sålde den i 300.000 ex, och nådde andra året upp till 2 miljoner sålda ex. Överallt debatterades innehållet, den satirisk exposé Sinclair Lewis skapat av amerikanskt småstadsliv, och och det småborgerliga livets frustrationer. Den hemmiljö han både älskade och hatade. 

Skulle man känna sig förolämpade av fränheten i kritiken, eller var det skönt att alla instängda känslor släpptes ut? Skriva kunde han i alla fall, drog in läsarna i historien, alla detaljerade observationer och hög språklig kvalitet. En av höjdpunkterna med att läsa hans text på engelska är hans enkla men effektiva sätt att förmedla olika  personers skilda sätt att uttrycka sig. Både dialektalt och olika invandrares språkliga egenheter. 

Kvaliteten ledde till att man rekommenderade Main Street att belönas med Pulitzer-priset. När han ändå blev förbigången, till förmån för Edith Whartons The Age of Innocence, utbröt högljudda protester. 

Inte heller Lewis' nästa roman, Babbit (1922) vann Pulitzerpriset, så när han väl fick priset 1925, för Arrowsmith (som jag inte läst), avböjde Lewis avmätt, och gjorde det med öppet brev till alla tidningar, så att ingen skulle missa det. En stolt man, men redan 1930 fick han Nobelpriset - ett rejält plåster på såret - och hans rykte säkrat. 

Så det är klart att jag ville läsa och begrunda. Main Street, den amerikanska huvudgatan omkring vilken småstäderna växte fram, symbol för medelklassideal om tillväxt och framgång. Romanen är en diger lunta, en gediget genomförd detaljerad text, som trots stundtals tröga avsnitt ändå ger ett lysande helhetsintryck. Relationerna är huvudtemat. I staden, samhället. I den lilla orten vaktar alla på varann, skvallrar, fördömer. 

Huvudkaraktär är Carol, en modern kvinna, föräldralös från 11 år, har hon blivit självständig. Som dotter till en domare har hon alltid tagit sin privilegierade ställning  som självklar, liksom sin möjlighet att få studera på universitet. Vad hon ska studera ligger dock mer på ett drömplan, än i det praktiska. Hon känner en dragning till det konstnärliga, och drömmer om att 'designa' hela samhället, göra något vackert för folk att bo i och vara stolta över. Men efter ett visst velande väljer hon att bli bibliotekarie. 

Carol får en tjänst i den lite större universitetsstaden. Hon är fri och självförsörjande, men kanske lite ensam, och lite frågande kring var hennes kreativitet ska få sitt utlopp. När hon fyllt 24 år, blir hon bekant med läkaren Will Kennicott, tio år äldre, från den lilla staden på prärien, Gopher Prairie, som Will lovordar, och hon börjar åter drömma om att få designa ett samhälle, fräscha upp dess befolkning. Will hade genast fastnat för Carols energiska entusiasm, så de gifter sig. Men Carol blir genast besviken på Gopher Prairie, med bara 3000 invånare, som alls inte vill gripas av alla hennes idéer. De har det ju så bra, vem tror den där Carol att hon är?

Carol känner sig instängd och förtalad. Hon som drömt om att utveckla en småstad, velat inspirera till vackrare byggnader, få folk att rycka upp sig, bli färggranna, konstnärliga. När hon bjuder till team-partys, blir de inbjudna mer chockerade än roade av lekar och maskerad. Hon startar en amatörteatergrupp, men inget kan de enas om, och energin pyser ut. Carol möter motstånd, förtal, blir utskrattad. Ändå är texten entusiastisk, med mycket jag kan fnissa åt kring mänskliga brister. Carol vill inte ge upp, det är gott gry i henne, om än inte så realistiskt. Hon vill inte vara realist. Hennes liv ska byggas av drömmar. - Idag skulle hon väl ha agerat 'influencer' på internet. 

Jantelagen finns överallt där människor umgås. Carol revolterar mot moraltanter och manlig självgodhet, allt som kväver ungdomlig livsvilja. Huvuddelen av historien tilldrar sig på 1910-talet. ute i världen pågår krig och revolution, men i Gopher Prärie går livet vidare i samma hjulspår. Krig är inte för dem. Men sista krigsåret, när USA går med i första världskriget, flammar patriotismen upp ett kort tag. 

Som svensk roar det mig ofantligt att trakten är så full av 'svenskar', invandrade bönder och hantverkare som hamnat just i Sinclair Lewis Minnesota. Även om de konstruerade namnen ofta låter mer dansk-norska än rent svenska, så har han i 'svenskarnas' repliker skrivit in våra uttalsproblem i engelska. 'Ya' svarar de (inte Yes) och alla engelska J (som ska uttalas 'dj') skrivs Y eftersom svenskarna inte får till uttalet. Han skriver också V för alla W, osv. Även andra nationaliteter far förbi, några obegripliga tyskar, som i slutet får bli syndabockar under kriget. Men även amerikanskt talspråk skrivs ut i dialogerna på ett härligt levandegörande sätt. 

Carol har moderna globala ideal, hon är en drömmande revolutions-romantiker, med bohemisk konstnärlighet som ideal, men det är ont om det i småstaden. Hon längtar till större städer på Östkusten, ja ända till Europa. Hon blir vän med svenskar, ser inte ner på dem för att de jobbar som pigor eller hantverkare, så som den övriga medelklassen gör. Hon tycker om frispråkigheten på gräsrotsnivå, och blir på socialromantiskt vis vänskaplig med sina svenska pigor, vilket grannarna också hånar henne för. Ofta måste hon dock klara sig utan hushållshjälp, och har hela tiden svårt att stå ut med hemmafrulivet, för när hon gifte sig gav hon upp bibliotekstjänsten, som ärligt talat redan hade stagnerat. Inte heller står hon ut med skvallret på 'fruarnas' bridge-kvällar.

Det stora temat i boken är Carols vanmäktiga kamp mot förstockelse och fördomar. Men texten har också en mängd iakttagelser, små och stora ögonöppnare, som t ex att de soldater USA skickar till Europas skyttegrav - i alla fall från Gopher Prairie - främst är svenskar och tyskar, relativt nya invandrare, bönder, hantverkare. Den etablerade medelklassen sitter orubbade. Överhuvudtaget ger texten en ingående känsla för hela samhällspyramiden i USA, olika åsiktsriktningar, ofta förmedlat i lättsamma dialoger. 

Människors relationer är lysande återgivna, både detaljerat och ändå halvkvädet. Missförstånden uppstår hela tiden mellan olika temperament som hela tiden stöts mot varandra. Sinclair Lewis kan sitt samhälle innan och utan, hur medelklassklicken (dvs de som är Main Street) håller koll på varandra, via det eviga skvallret, som Carol inte kan acceptera, men itne vet hur hon ska ta sig ur. Igenkänningsfaktorn är självlysande. Texten känns så modern, som om den hade kunnat vara skriven idag. 

Ett huvudtema är äktenskapet mellan Carol och Will, den strävsamme läkaren i småstaden, som måste klara sig med enkla medel, och stå redo att rycka ut dygnet runt. De är motsatser, romantiska ideal ställs mot pragmatik. Texten känner med båda parter, vi kan förstå båda sidor av myntet, ingen är fel, bara olika. Äktenskapets vara elelr inte vara, inget är stillastående, allt förändras, livets väg ger insikter, bit för bit, blir allmängiltiga. Försök till försoning, att brottas med inre skuggor, allt utan att någon ger upp sin 'personliga kamp', eller sin integritet. 

Boken har även gripande bipersoner, som den mer reforminriktade Vida, i kontrast till vilken Carol känner sig 'revolutionär'. Eller den svenska farmarsonen Erik Valborg, också drömmare, som valhänt försöker skapa om sig själv efter en egen idé om den 'amerikanska drömmen', men blir pikad för sitt 'kvinnliga' skrädderiarbete, och av andra män kallas 'Elizabeth' för att han klär sig i moderna androgyna kläder, och bryter av från normen. Carol känner igen sig i hans konstnärsdrömmar, sympatiserar och vill haka på. Men det underlättar inte, utan leder bara till mer problem. 

Ja, det är en mycket rik text, som väver frammänskligheten symboliskt i det lilla, fullt igenkännbar än idag, överallt. Med betydligt många fler teman och trådar än jag nämnt här. 

Som bibliotekarie, är Carol väl insatt i litteratur, till exempel läser hon John Galsworthy, och försöker propagera för honom. Det roar mig, för Galsworthy kom också att få Nobelpriset, bara två år efter Sinclair Lewis. 

Återkommer nu till frågan om det var rätt eller fel att Lewis inte fick Pulitzer-priset för detta mästerverk? Det är helt klart en roman i nobelprisklass, så när jag genast efter Main Street, läste Edith Whartons Age of Innocence, för att jämföra, tog det mig några kapitel, där jag hade svårt att komma in i Whartons text, för den var så uppenbart en tillbakablick till en gammal tid, 1870-talet, när den ekonomiska eliten i New York, stod på höjden av sin egenkärlek. Vilket tråkade ut mig, som boktema. Däremot är Wharton rent språkligt lika skicklig som Lewis, och drog snart in mig i texten, utan att släppa taget, ända till sista ordet, och då äntligen kom en förlösande dialog mellan tar och son, ett par årtionden senare, när det gamla samhället skulle skakas om. Hur som, jag föredrar Sinclair Lewis, för entusiasmen, och ett hopp om något positivare, jämfört med Edith Whartons pessimism. 

Nästa stora roman av Sinclair Lewis är Babbitt (1922), vilket är huvudpersonens namn. Också detta är en roande samhällskritik, något vassare än Main Street, för här slår han uppåt, och mot dubbelmoralen. Centraltema är den stressiga amerikanska drömmen,  som leder medelklassen att sträva uppåt, försöken att nå högre, och därmed tvingas att slå nedåt. 

Babbitt, den lille mannen, den medelmåttige antihjälten, som hela tiden vänder kappan efter vinden. Han är förstående åt båda håll, kan inte bestämma sig, ljuger för sig själv, kämpar fruktlöst mot sina inre demoner. På i stort sett varenda sida säger han både ja och nej till samma sak. Naiviteten gör att det är lätt att sympatisera med George Babbitt, samtidigt som det är frustrerande att hela tiden upptäcka hans 'blinda fläck', t ex att gå med på att göra gråsonade deals under bordet, 'trots att det stör honom', samtidigt som han skenheligt fördömer andras oegentligheter. Och så vidare i all oändlighet. 

Vi får först lära känna Babbitts dygn, för att lära känna honom, från att han har svårt att vakna på morgonen, till han försöker somna på kvällen, sedan fortsätter vi att följa hans liv under två år, 1920-22, där satiriseras medelklassens förhållande till alkoholförbud och ekonomiska och sociala problem och politiska påtryckningar. Babbitt åtar sig allt han kan för att försöka skaffa mer pengar, tills han plötsligt undrar varför? Undrar om allt är meningslöst, äktenskapet knakar i fogarna, för vad? Vad är meningen? Han försöker revoltera, men fruktlöst. 

Hela berättarstilen är rakt på sak, lättläst, gestaltandet av den lille anti-hjälten och amerikansk medelklass 1920-22. Mellanlagret, lakejer åt den ekonomiska överklassen, men skild från underklassen. Babbitt hade gärna velat vara lbieral, och sympatisera med humana människor, för humana arbetsvillkor, men han lyckas inte hålla sin kappa i styr för påtryckningar, från mer militanta grupper. 

När Babbitts egen son i slutet går emot konvenansen och gifter sig 'alldeles för ung' och hoppar av college-studierna, så medger han att han praktiskt taget i hela sitt liv aldrig gjort vad han själv velat, och ändå aldrig gjort mer än hankat sig fram. "Jag känner faktiskt en sorts hemlig glädje över att du visste vad du ville och gjorde det. De där ute kommer att försöka tvinga dig och tämja dig. Säg åt dem att dra åt fanders. Jag stöder dig. Ta ditt fabriksjobb, om det är det du vill."

Något Sinclair Lewis är lika bra på i båda dessa böcker jag nyligen läst, är det trovärdiga skildrandet av äktenskapliga relationer. De är mänskliga, med sina problem, men också sin samhörighet. Man kan växa samman, även via problemen. Så även om Main Street är min favorit, medan många andra påstår att Babbitt är bäst, så är båda mycket mänskliga gestaltningar, och mycket värda att läsa, än idag. Inte minst för att ironin är skicklig och ofta får mig att fnissa åt eländet. 

Nu har jag hittat ännu en av hans romaner, denna gång i en ganska ny svensk översättning, Sånt händer inte här. Han skrev den 1935, alltså när Hitler och Stalin, tagit makten här i Europa. Och boken lär leka med hypotesen att samma sak skulle hända i USA. Det låter som en spännande samhällssatir. Men jag ska vänta lite med att läsa den, för den skrevs fem år efter Nobelpriset, så den ska jag läsa när jag är klar med min  läslista för 1920-talet. Men jag ska definitivt läsa den, den ligger och väntar.